Sagan om den lilla farbrorn
Hatten och poplinrocken. Den ensamma farbrorn är lika hjärtslitande ensam och prydlig som i Barbro Lindgrens klassiska saga från 1979 i scenkonstbolagets musikteater. Det ska sägas att barnboken är en pärla. Själva historien är lika rar som den bitvis är sorglig, känslor denna ensemble förvaltar på ett ypperligt sätt.
För den djupa melankoli som omger den lilla farbrorn innan hunden lagt sin nos i hans hand och sedan flyttar in är närmast obarmhärtig.
Han sitter på trappan och suckar. Han snyter sig. Han söker sömn. Han försöker med ett trevlig "Goddag" men ingen vill vara hans vän. Inte ens försöket med att sätta upp lappar: Lilla farbrorn söker en vän lyckas. Tio dagar och tio nätter väntar han på svar och då när publiken nästan drunknat i ledsamhet gör hunden entré. Och hunden i Jens Nilssons gestaltning är fullkomligt bedårande. Varm, lekfull med fullständig tillgivenhet och villkorslös kärlek är han lika oemotståndlig för publiken som för den lilla farbrorn. Det är omöjligt att inte förälska sig i Jens Nilssons hund.
När hunden sedan träffar den unga flickan och farbrorn flyr till skogen för att han inte tror att hunden tycker om honom mer hugger det till i hjärtat. För vi delar alla sorgen hos den lilla farbrorn, liksom glädjen när hunden och farbrorn återförenas och även flickan blir del av deras gemenskap.
Det är en känslosam historia och gestaltning. Liksom musikaliskt. Kristallkvartetten förmedlar glädje och sorg med övertygelse. Att låta musiken vara känslospröt är både vackert och effektivt. Allt landar där det ska. I hjärtat.