Multimamman Anneli har nummer åtta i magen

Det är eftermiddag och 13-åriga Marika och nioåriga Jennifer som nyss kom hem från byaskolan fixar sitt eget mellanmål och dukar fram kaffe och bullar. Sexåriga Julia och fyraåringen Miranda sätter sig en stund runt det generösa köksbordet med oss innan de går ut och leker med grannkompisarna. Pappa Johnny är på jobbet och stortjejerna Izabella och Dezirée är ännu på sina skolor. Lilla Patricia som varit lite krasslig vilar i mamma Annelis famn. Egentligen skulle hon inte ha några barn alls. Om olyckan var framme kunde hon tänka sig ett barn. Men bara ett. Anneli Backman Erkki, 36, är själv uppvuxen i en fembarnsfamilj och tyckte föräldrarna var pinsamma som skaffade så många barn. Själv skulle hon ut i världen, kanske jobba med biståndsarbete inom jordbruk, kanske utbilda sig till veterinär. Men absolut inte stanna i Norrbotten. - I dag kan man skratta åt det. Men när jag råkade bli gravid som 18-åring förträngde jag alla symtom, säger Anneli och berättar hur hon som nyutbildad djurskötare fick jobb på en gård i en grannby och hur hon hittade bortförklaringar till sitt illamående och sin trötthet och hur hon länge förbisåg den uteblivna mensen. Två skulle bli lagom
När hon till slut lyssnade på sin mamma och köpte ett G-test var hon övertygad om att det var något fel på stickan. Den skulle ju visa positivt först efter någon minut. Den här blev blå på en gång! - Jag vet inte hur många graviditetstest jag köpte innan sanningen sjönk in i mitt huvud. Men när jag väl fattade att jag skulle bli mamma kändes det OK, och när Isa föddes kändes det helt rätt att planera för ett syskon. Två barn skulle bli lagom. Isa hade varit ett lugnt och lättskött barn men det visade sig att lillasyster var av en annan sort. Hon verkade inte alls ha något sömnbehov, efter en kvart i sängen var hon lika pigg som om hon sovit en hel natt. Dessutom hade hon underliga urinläckage och en extrem skelning. Precis som det ofta är med barn som har ovanliga medfödda syndrom dröjde det flera år innan Dezirée fick en korrekt diagnos. Hon lider av Ringkromosom 13, vilket är en så ovanlig diagnos att det bara finns ett fåtal kända fall i hela landet. När Dezirée var åtta månader separerade Anneli från hennes pappa. Även om det är vanligt att föräldrar till barn med handikapp skiljer sig så var det inte därför paret flyttade isär. - Vi hade varit för unga när vi träffades, vi passade bättre som vänner, konstaterar Anneli och berättar att hon träffade sin nuvarande man, Johnny, ganska snabbt och deras första barn föddes när Iza var fyra och Dezirée, två år. Paret ville ha ett gemensamt barn. Stark längtan
Men Dezirées sjukdom gjorde inte den nya familjekonstellationens början lätt. Förutom att en stor del av tiden tillbringades med olika utredningar på sjukhuset var det tröttsamt med Dezirées överskottsenergi. - Hon var sjövild. Hon rev hela huset och sov inget på nätterna. Medan jag ammade Marika låste Johnny in sig med Dezirée i ett annat sovrum, så att hon bara skulle leka och härja i ett rum när hon var klarvaken halva natten. På morgonen när jag låste upp och väckte Johnny som skulle till jobbet hade Dezirée ofta somnat på golvet, mitt i en lek. Därför dröjde det lite längre innan Anneli, som nu hade fått smak för det här med små bebisar, nästa gång kände sig redo för ännu en ny familjemedlem. Sedan har det bara rullat på. Livet som mamma visade sig vara det bästa tänkbara livet och den ständigt starka längtan efter barn har resulterat i dotter efter dotter, trots att Anneli varje gång varit säker på att hon skulle få en son. En gång sa barnmorskan att hon fått en pojke när hon la bebisen på Annelis bröst. - Hon hade tagit fel på navelsträngen, men rättade sig själv efter ett tag. Det var ju en flicka! Kul med många systrar
Nu är det här med barnets kön inte någon jätteviktig grej för Anneli och Johnny, de har aldrig ens tjuvkikat på könet, även om omgivningen tycks tro att de skaffar fler barn för att de "ännu inte gett upp pojkdrömmen". - Visst, skulle vi få en grabb vore det ju jättekul och annorlunda, men är det en tjej så är det också helcoolt. Tänk att ha åtta flickor! Fast en del människor tror att vi bara säger så utan att mena det. Marika och Jennifer som mumsar på kanelbullar vid köksbordet och intresserat lyssnar på och deltar i samtalet skakar på huvudet och säger att det blir en tjej. Det är de båda helt säkra på. Barnen tycker det är kul med alla systrar, även om de förstås bråkar ibland, precis som andra syskon. De får ofta frågor om den stora syskonskaran och de möts av många höjda ögonbryn av vikarier på skolan som undrar om de verkligen sa rätt när fröken frågade hur många syskon barnen har. Ibland har någon skolkamrat frågat om de är rika eftersom de får så många barnbidrag. Marika berättar att hon en gång fick frågan om mamma verkligen hinner med alla barnen. - Det är klart hon gör! Hon finns ju alltid hemma, andra barns mammor jobbar och kommer hem först på kvällen. Har de tid med sina två barn? Fördomar
Anneli har under många år varit just hemmamamma och det är så hon trivs bäst och det är den modellen som funkar bäst sedan familjen startat eget företag i åkeribranschen. Tanken är att Anneli ska sköta företagets bokföring i framtiden och jobba hemifrån. Visst finns det de som tycker att hon fastnat i en kvinnofälla, själv tycker hon att det snarare skulle kännas som en fälla att fastna i en tillvaro med långa arbetsdagar och sena dagishämtningar. Anneli har, som många andra storfamiljsmammor, ofta tvingats försvara sitt val att ha många barn. Hon har mötts av en rad fördomar, direkta och inlindade, exempelvis genom beröm med bitter eftersmak: - Just för att vi har många barn är jag jättenoga med att barnen ska vara hela, rena och snyggt klädda, att hemmet ska vara välstädat. Jag vill inte ge dem som är fördomsfulla vatten på sin kvarn genom att skicka barnen till skolan med oklippta naglar eller fläckiga tröjor. När jag får höra att jag är så "duktig" för att jag har snyggt klädda barn och ett rent hem känner jag ju att jag har ögonen på mig på ett annat sätt än tvåbarnsfamiljen. Sådana kommentarer får knappast den. Anneli berättar om människor som frågat om det inte är synd om barnen som inte kan få alla prylar de vill ha, men säger att det skulle de ju inte få även om de bara var två. - Men vi får visst ganska mycket saker! invänder Jennifer. Stort idrottsintresse
Några nackdelar med att ha en stor barnaskara hittar inte vare sig Anneli eller barnen, även om skjutsningarna blir många, liksom antalet fotbollsdojor och basketbollar "det är inte ett gäng balettflickor jag har härhemma". Hela familjen har ett stort idrottsintresse och deltar med liv och lust i olika idrottsevenemang, familjen snitslar banan mellan tjejernas träningar och cuper. Dessutom åker de slalom och har ständigt en gigantisk husvagn uppställd i fjällvärlden. Eftersom Johnny som nystartad entreprenör i perioder jobbar mycket är det Anneli som åker på utflykter med barnen, hon berättar om påsklovets badhelg på äventyrsbadet när de var två mammor och elva barn och om besök på Leos lekland och Teknikens hus. - Visst, ibland kommer jag hem helt slutkörd och säger "aldrig mer", men oftast går det bra. Det bygger förstås på att stortjejerna hjälper till. Skräckblandad förtjusning
Och det är just mixen av stora och små barn som ger storfamiljslivet en extra krydda, tycker Anneli som älskar att få uppleva hela spektrat av föräldraskapet. Ena stunden går hon på mödravårdscentralen och lyssnar på bebisens hjärtljud och i nästa stund övningskör hon med sjuttonåringa Isa som både har helgjobb och pojkvän. Annelis kvällar växlar mellan att hon läser godnattsaga för treåringen och sitter uppe och pratar om livet med stortjejerna. Kanske orkar hon inte alltid sitta uppe och prata lika länge som Isa skulle önska. - Jag vet ju att det kommer en morgondag och treåringar är lika morgonpigga vardag som helgdag. I juni kommer familjens åttonde barn och Anneli vill passa på att slå hål på ännu en myt om storfamiljsmammor: - Det är verkligen inte så att femte eller sjunde barnet "bara ploppar ut". Mina förlossningar har alla varit rätt lika, en sorts nära döden-upplevelser som man ser fram emot med skräckblandad förtjusning.