Möte vid trumman

Det är sommaren 1995. I en tältkåta på stranden i samevistet Vaisaluokta vid Stora Luleälv ligger den världsberömde konstnären Bengt Lindström och snarkar på ett renskinn. Utanför kåtan väntar några journalister och fotografer otåligt på att han ska komma ut. Ryktet går att Bengt Lindström inte alls sover utan att han dricker vin inne i kåtan.

Bengt Lindström: Nomad.

Bengt Lindström: Nomad.

Foto:

Norrbottens län2008-03-03 01:45
Bengt Lindström och de båda samiska konstnärerna Lars Pirak och Lars J´son Nutti har kommit till Vaisa för att måla tillsammans. Bengts mor var same från Jämtland och han har alltid känt stor samhörighet med den samiska kulturen. I konstböckerna används ofta ord som obändig livskraft, vitalitet, magi och gudaväsen om Bengt Lindströms måleri. Under sitt konstnärsliv har han växlat mellan att bo och arbeta i Paris och i Sundsvall. Lars J´son Nutti är renskötare och fiskare, och konstnär. Hans bilder handlar ofta om samer som lever i en hotad värld. Vaisaluokta är ett exempel på vad vattenkraften har utsatt samernas land för. Nästan alla bostäder i byn har rivits eller flyttats uppåt längs fjällsidan eller har hamnat 30-40 meter under vattenytan på det väldiga Suorvamagasinet. Lars Pirak är en fridsam man som berättar om samernas liv förr i tiden i vackra målningar och grafiska blad. Motiven är oftast fjällen, samer och renarna. Lars Pirak blev tidigt känd för att han utvecklade den traditionella sameslöjden. Berömda är hans små vita saltripor i renhorn. Lars Pirak är också känd som en fin berättare och jojkare. Caj Enquist som har arrangerat mötet är nervös. Kommer tre så olika personligheter att kunna måla en tavla tillsammans? Bara inte Bengt dricker för mycket vin... Olle Utsi och hans fru Sara bakar glödkakor på elden inne i kåtan. Lars Pirak börjar nynna på en jojk om en vårflyttning med familjens dragren Laine, och Bengt vaknar av jojken. Han sätter sig upp med rufsigt hår och tar emot en mugg kaffe från Sara. Medan han dricker tuggar han på en glödkaka. Så reser han sig upp med ett ryck och öppnar kåtadörren. - Nej, nu djävlar måste vi måla grabbar! Inte fan kan vi ligga här hela dan inte!Lars J´son Nutti har snickrat en stor oval ram av trä och har spänt ett renskinn över ramen. Nu kommer oljefärgerna fram och de tre konstnärerna turas om att måla. Under några timmar växer figurerna fram på trumman. Himlen är blå. Vita moln svävar över Sareks toppar. Vattnet på Suorvamagasinet som är svart när det stormar är blankt som silver i dag. Stämningen är bra mellan de tre och den stora trumman blir färdig på eftermiddagen. De målar sina namn på trumman och skålar i rödvin. Ett unikt konstverk har fötts uppe i fjällvärlden, en blandning av modern konst och gammal samisk magi. - Kom ner till Paris och hälsa på grabbar! ropar Bengt när han kliver in i flygplanet. På hösten reser Caj Enqvist, Lars J´son Nutti och jag ner till Paris. Bengt är mitt uppe i slutspurten till en stor utställning i Italien. En lastbil kommer körande med hans mest berömda målningar av nordiska gudar. Tavlorna lastas av och ställs på rad längs väggarna i den jättelika ateljén. Bengt målar och dricker vin i rasande tempo, somnar en stund på en madrass i en hörna av ateljén, vaknar, dricker kaffe på en servering i kvarteret, skojar med servitrisen som är en bekant, dricker mer vin och fortsätter att måla. Genom det öppna fönstret i ateljén hörs dragspelsmusik. Lars J´son Nutti och jag blir nyfikna och går ner och hittar en flicka som spelar dragspel i köket hos grannfamiljen. Flickan är liten och dragspelet är stort och hon är mycket duktig. Hennes föräldrar bjuder in oss i köket. Vi sitter en lång stund och lyssnar på musiken innan vi tackar och fortsätter ut på gatorna i Paris. I Notre Dame beundrar Lasse de medeltida konstnärerna som skulpterade änglar och djävlar på väggarna. Vi tar hissen upp i Eiffeltornet och njuter av utsikten över Paris. Tillbaka i Bengts ateljé är det bråttom. Bengt ska till ett tryckeri och göra en litografi. När vi kommer dit står tryckaren beredd. Bengt målar ett ansikte på en sten med svart färg. Han målar på några andra stenar och så gör man ett provtryck med starka färger: rött, blått och gult. - Trés bien, säger Bengt och kommer överens med tryckaren om upplagans storlek, 99 blad. Efter några drinkar på en berömd bar där författare och konstnärer brukade träffas på 30-talet bär det av tillbaka mot ateljén. I bilen nickar Bengt till och vaknar med ett ryck när vi är framme. Jag kan inte låta bli att fråga Bengt varför han arbetar så hårt, för det syns att han är sliten. - Jag är som en cirkushäst. Jag måste upp i manegen, annars har livet ingen mening. Och så måste jag dra in ett par-tre hundra tusen i månaden för att betala ungar och familj och medhjälpare och herrgården utanför Paris, och lägenheten inne i stan, och ateljén, och huset i Sundsvall, och allt annat som kostar pengar. Jag arbetar varje dag. Men det är inte varje dag inspirationen kommer. Då är det bara att bita ihop. Men när det börjar gå på rutin då blir det farligt.Vinet verkar också farligt, tänker jag när Bengt korkar upp ännu en flaska. Vi har bara en dag kvar i Paris och jag har inte fått till en ordentlig inspelning där Bengt berättar om sitt liv och sina tankar om konsten. Jag vill fråga om hans kärlek till det samiska som jag tycker man kan se i de starka färgerna i hans målningar. Men det blir ingen intervju. Bengt är inte i form. Jag åker hem och klipper en kortfilm om hur de målade trumman och Bengt får filmen som 70-årspresent. Resten av materialet lägger jag i en kartong där det får vila i 13 år som ett minne av fina och sorgliga stunder i Paris konstvärld. Nu är det vintern 2008. Jag får veta att Bengt Lindström just har gått bort, 82 år gammal. Jag känner att jag måste ringa till Lars Pirak och Lars J´son Nutti. Vi kommer överens om att träffas och jag åker upp till Jokkmokk. Först åker jag ut till Lars J´son Nutti i skogen utanför Porjus.Lasse har fått en idé. Han fyller en säck med renlav och tar den i ena handen. I den andra handen bär han en oljemålning av Bengt Lindström som han fick i gåva när vi hälsade på honom i Paris. Jag följer Lasse fram till en hage där han har några renar. Vi går in till renarna som flockas runt Lasse och nosar och buffar på honom. - När vi målade trumman i Vaisa berättade Bengt att han ville göra en utställning för renarna. Han ville hänga målningarna på stängslet i en renhage och släppa in renhjorden och se hur dom skulle reagera på bilderna. Han var väldigt upptagen med tanken på att göra en utställning för renar. När jag fick veta att Bengt var död tänkte jag att nu ska jag fullfölja hans idé. Lasse håller upp Bengt Lindströms oljemålning framför renarna. En kalv tittar på målningen innan den sträcker sig fram och nafsar till sig renlaven som Lasse håller i den andra handen. Jag kan inte låta bli att le för mig själv. Maten är nog viktigare än konsten, i alla fall för den här renkalven. Kanske är det likadant bland människorna. Så fort nyheten om Bengt Lindströms död spreds i media gick priserna på hans konst upp. Innan Bengt ens var begravd började striden om hans efterlämnade konst - eller rättare sagt - om pengarna. Nästa morgon åker jag i gnistrande snöväder hem till Lars Pirak. Vi sätter oss i hans ateljé och jag filmar när Lars målar en liten akvarell med motiv från Pärlälvens dalgång. - På senare tid har jag arbetat med mindre bilder, mest akvareller. Minnena från fjällen kommer när jag sitter och leker med vattenfärgerna. Det var en sak som jag beundrade hos Bengt, att han orkade göra så stora format, såna väldiga målningar. Och att han vågade använda så starka färger. Jag blev inspirerad av honom och gjorde en målning med röda höstfärger från Lapporten vid Abisko. Han hade mycket kraft, Bengt. Jag minns hur roligt vi hade när vi målade bilderna till kraftverket i Akkats utanför Jokkmokk. Bengt Lindströms gudafigurer på dammluckorna, Lars Piraks långa renrajd längs byggnadens hela längd, och den stora trumman som täcker ena väggen: Vid älven utanför Jokkmokk finns ett av Norrbottens vackraste monumentala konstverk. En del samer menar att det var fel att smycka kraftverket med samiska gudar och symboler. Men Lars Pirak håller inte med.- Namnet Ahkka betyder gammal kvinna, farmor, mormor. Varför ska vi inte kunna berätta om våra gamla förfäder på väggarna till kraftverket? säger han. - Skulle du vilja sända en hälsning till Bengt? frågar jag. Lars sitter tyst i några sekunder. Så börjar han nynna jojken om drag-renen Laine som han jojkade i kåtan i Vaisaluokta för 13 år sedan. I jojken som berättar hur renrajden flyttar upp mot fjällen väver han in berättelsen om vänskapen med Bengt Lindström. Jag ryser och känner hur håret reser sig i nacken. Lars som nyss verkade trött färdas med jojken på minnets stigar upp till fjällen och sommarvistet i Parka, och jag tror att Bengt är med honom.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!