Det knastrar i cembratallen, grenarna vajar. Ekorren har ännu en gång hittat till den obegränsade tillgången av fröjd, paradiset. Nä förresten. Ensam kom han ­genande i full fart över ­gräsmattan. Ensam tar han för sig. Eller han kanske inte är ensam men vill ha allt själv. Fast minst tio skulle kunna njuta, äta upp sig. Själv saknar jag blåbär. Beskedet har kommit från olika håll. - Ingen idé att leta, de har ­torkat bort! Men kom gärna hit och plocka hallon, sa vännerna och efter fyra timmars hukande och norpande fanns nästan två kilo i bunken. Sedan ringde en annan vän och sa att här finns röda ­vinbär men det är bråttom. Och kärlet fylldes på en kvart. <BR><BR>HÖSTEN LIKNAR SOMMAR men skolbarnen kommer gående med väskor på ryggen och frysen borde frostas av, hur gör man i värmen? Mörkret faller om kvällarna som det vore utomlands. Samla-i-­ladorna-genen ser sig omkring. ­Inte köpa onödigt. Planera så att det ska räcka. Inte omedelbart knastra i sig varje blåskimrande kotte. Vad vet man om vintern. Kände en gång en man som ­kommit på att om börsen föll som en sten och penningvärdet ­likaså kunde katastrofläge uppstå. Det enda som egentligen behöll sitt reella värde var konserver, tänkte han. Tills han efter några år upptäckte att även dessa var ­förgängliga med sitt bäst-före-­datum. <BR><BR>VISSA MÄNNISKOR betraktar sig som en slutstation. Vad som kommit har kommit fram. Andra ser sig som en transithall. När Döderhultaren var ung, skickades han till Amerika. Han kom bara till Köpenhamn. ­Därifrån sändes han så ­småningom tillbaka till Småland. Mamma ­mötte, hon var glad, det var ­pappa som velat ha iväg honom till ­möjligheters land. Mamman var som sagt glad om än bekymrad. - Tänk att du förstört alla ­pengarna! - Förstört? svarade ­Döderhultaren. Inte har jag ­förstört några pengar. Nu är det någon annan som har dem. <BR><BR>OCH EKORREN fortsätter sitt knastrande i cembratallen. När den är tom finns en lika rik ­bredvid. Och valet närmar sig.
