Kurirens policy säger att vi publicerar namn och bild på personer som dömts för mord och grova narkotikabrott. Skälet är att allmänintresset i så allvarliga brott är större än gärningsmannens behov av integritet. Stenvall-fallet har väckt så stor uppmärksamhet och rört upp så starka känslor att informationsvärdet av mördarens namn och bild är stort när det står utom allt rimligt tvivel att han är gärningsmannen. Ett gammalt begrepp inom pressetiken som beskriver detta är formuleringen "oavvisligt allmänintresse".Kurirens policy är dock inte enbart knuten till domstolens bedömning. Övertygande bevisning i kombination med ett erkännande hade också kunnat innebära att vi namnpublicerat, även innan dom fallit. Ett exempel i närtid är Engla-mördaren Anders Eklund. I samma stund som han erkände dådet röjdes hans identitet i princip i samtliga tidningar i Sverige. Min egen, och alla andra svenska utgivares bedömning den gången var att hans erkännande var att betrakta som en fällande dom.I Carolin Stenvall-fallet erkände gärningsmannen endast vållande till annans död. Jag kunde som ansvarig utgivare före rättegång inte avgöra om han gjort sig skyldig till ett mord eller till ett betydligt lindrigare brott. Det var helt enkelt inte ställt utom allt rimligt tvivel att 51-åringen mördat Carolin Stenvall. Att orsaka en persons död utan mening att döda är inte tillräckliga skäl för namnpublicering i Kuriren, även om fallet i sig väckt enorm uppmärksamhet.Jag har i flera krönikor resonerat om namnpublicering. När Kurirens namnpublicerar sker det aldrig av en slump. Vi resonerar noga igenom varje publicering och väger fördelar och nackdelar mot varandra. Egentligen handlar det i slutänden alltid om att väga publicitetsskadan mot allmänintresset.När vi väl bestämmer oss för att namnpublicera sker det återhållsamt. Vi är inte ute efter att "hänga ut" någon för att sälja fler tidningar, locka fler läsare på webben eller appellera till mänsklighetens mest primitiva drivkrafter. I fredagstidningen fanns till exempel 51-åringens namn inte med i rubriker och vi publicerade enbart små bilder på gärningsmannens ansikte. Mer än så krävs inte för att tillfredsställa allmänintresset.Till sist vill jag kommentera reaktionerna på Kurirens recension av Norrköpingsbandet Marduks spelning i Luleå förra helgen. Två prenumeranter hörde av sig till mig och undrade om Kuriren ställer upp på bandets negativa inställning till kyrkan. Mitt svar är att recensentens positiva inställning till Marduks musik inte betyder varken att recensenten eller Kuriren som tidning ställer sig bakom bandets syn på kyrkan. Jag vill också understryka att en recension alltid är en personlig bedömning och inte någonting som ska tolkas som tidningens officiella hållning eller åsikt.Trevlig helg!
