Mikael var 14 år när han drack alkohol första gången. Ett sött fruktvin av märket Aurora. Han hade aldrig tidigare mått så dåligt och han beskriver bakfyllan som en brutal upplevelse. Men redan efter ett par dagar drack han igen. Stenen var i rullning och skulle fortsätta att rulla i 28 år.
Mikael har berättat sin historia många gånger men han andas ändå djupt några gånger innan han ska göra det igen. Liksom för att samla kraft och fokusera.
– Jag hade en väldigt trasig barndom som bestod av slag, sparkar och våld, aldrig några kramar. Jag tvingades växa upp snabbt, säger Mikael.
Familjen bestod av mamma, sex barn och en pappa som med sin personlighet och sina alkoholproblem kom att prägla hela Mikaels uppväxt.
Han beskriver sin pappa som fruktansvärt våldsam och aggressiv. Mikael tog tidigt på sig rollen som familjens beskyddare och har ett tidigt minne av hur han sitter på sängkanten i ett angränsande rum med sina syskon och lyssnar när hans pappa misshandlar hans mamma.
Han var bara fyra år men händelsen har etsat sig fast.
– Jag försökte få min äldre bror att få ett stopp på det men han var så klart lika rädd som alla vi andra. Jag vet inte hur jag tänkte men jag klev ner från sängen och det var första gången jag gick i mellan när farsan bråkade med morsan. Trots att jag var så pass liten så fick jag också ta emot de där sparkarna och slagen.
Våldsamheterna fortsatte under hela Mikaels uppväxt. När han var tretton år följde en kompis med honom hem för att lyssna på musik. Power of love med Jennifer Rush snurrade på skivtallriken i Mikaels rum när hans pappa kom hem. Han var på dåligt humör och Mikael tror att han var berusad. Det blev bråk med Mikaels kompis som åskådare.
– Han slog sönder hela rummet med mig som slagträ och det slutade med att han sparkade sönder njuren på mig. Jag hamnade akut på akademiska sjukhuset i Uppsala där jag låg och svävade mellan liv och död.
Mikael reser på sig, drar upp tröjan och visar spåren efter operationen. 30 år gamla bleka kantiga streck. Ärr som aldrig kommer att försvinna.
Det var samma år som njuroperationen som Mikael, 13, gick till socialkontoret och bad om hjälp med situationen i hemmet. Det blev ett hembesök men sedan hände ingenting mer.
– Socialtjänstlagen på den tiden var inte vad den är i dag. Det var lätt att prata bort och gömma undan sådana här saker, säger Mikael.
Under tonåren utvecklades Mikael till en fullblodsvärsting som slogs på gatorna. Sitt första fängelsestraff fick han som 18-åring – två månader i Haparanda för misshandel. Där startade hans kriminella bana som resulterade i sammanlagt nio år i fängelse. Mikael som jobbat som indrivare har åtalats och dömts för grov misshandel, grovt vapenbrott, narkotikabrott och människorov.
– Jag har suttit i isoleringscell i nio månader och 15 dagar. Jag är en av tio fångar i Sverige som suttit längst isolerad i enmanscell. Jag var bara ute en kvart per dag eftersom jag betecknades som en fara för de andra fångarna, säger han.
Missbruket och kriminaliteten gick hand i hand och blev Mikaels två negativa världar. Han var dessutom en trebarnspappa som inte klarade av föräldrarollen. En dag kontaktade han de sociala myndigheterna och berättade att han behövde hjälp.
Hans två yngsta barn, en son och en dotter som i dag är 10 och 11 år, blev placerade på fosterhem.
– Det var ett oerhört tungt beslut att ta. Det absolut tyngsta i mitt liv. Sonen är tillbaka hos sin mamma som jag har delad vårdnad med och dottern är fortfarande fosterhemsplacerad. Men jag har fått tillbaka umgängesrätten med henne och den här julen var den första som vi firade tillsammans på sex år, säger Mikael.
Sista året som missbrukare drack Mikael helt ensam i sin bostad.
– Jag var så spyless på mitt liv att jag bara ville supa ihjäl mig. Jag orkade inte mer. Jag visste inte hur jag skulle ta mig ur eländet och jag bar på en ryggsäck som var överfull.
På kvällen den 3 februari 2013 var Mikael som vanligt berusad. I sin ensamhet började han fundera över sitt liv på ett sätt som han inte gjort tidigare. Hur hans liv varit och hur allting blivit. Han tänkte på sina barn. Minnena sköljde över honom och tårarna började rinna.
Det var den kvällen Mikael tog beslutet att det fick vara nog. Hans liv som kriminell missbrukare var över.
– Jag hällde ut allt jag hade hemma och ringde efter hjälp. Det kom en kamratstödjare från Länkarna som körde mig till lasarettet där det visade sig att jag hade 3,87 promille alkohol i blodet. Läkaren hade svårt att förstå hur jag kunde prata som vanligt men jag hade druckit konstant under en lång period och bara under sista kvällen drog jag säkert i mig fem-sex liter vin.
Dagen efter lasarettsbesöket klev han in på Länkarna i Piteå för första gången. Den 4 februari 2013. Ett magiskt datum för Mikael.
Efter tre månader fick han egen nyckel till lokalerna och efter att han jobbat ideellt i ytterligare tre månader blev han tillfrågad om han ville ha Länkarnas enda fasta tjänst i Piteå.
– Jag svarade ja direkt. Det var ett stort ögonblick att känna att man hade det förtroendet för mig, säger Mikael.
Han har stängt alla dörrar till sitt gamla liv. Många av Mikaels närmaste vänner från den tiden är fortfarande fast i missbruk och kriminalitet. Eller döda.
Han har även förlåtit sin pappa för att klara av att gå vidare till någonting nytt och positivt.
– Jag tänker bara framåt i dag. De enda gångerna som jag rotar i ryggsäcken är när jag föreläser eller hjälper andra att sluta dricka.
Efter två år som nykter alkoholist känner han sig stark.
– Suget efter alkohol kan jag hantera och jag vet vad som hjälper mig. Det blir längre och längre mellan gångerna men det kommer nog alltid att finnas där.
Det är viktigt att inte vara ensam när det börjar kännas tungt. Man ska omge sig med personer som man tycker om och älskar.
Brukar du tänka tillbaka och ångra saker som du gjort när du var missbrukare och kriminell?
– Absolut. Och när de tankarna sköljer över mig så brukar jag gråta. Jag gör det bakom stängda dörrar och det är mitt sätt att bearbeta minnena. Samtidigt är det här jobbet en stor hjälp för mig när jag får hjälpa andra.
Det pratas mycket om hur lätt det är att få tag i droger, vad tänker du om det?
– Jag tycker utvecklingen är fruktansvärd och det blir bara värre. Jag skulle inte vilja vara tonåring och växa upp med de drogerna som finns i dag. Förbjudna bekämpningsmedel som användes på 1960-talet sprutar folk frivilligt in i kroppen. Och ett bloss av spice kan vara det sista du gör.
Som förälder, hur tycker du att man ska förhålla sig?
– Man ska bli bästa vän med sina barn. Bry sig och fråga hur de mår oavsett om de tycker att man är skitjobbig. Ge dem tid, vara engagerad i deras idrotter och hålla koll på nya kompisar.
Kan du själv känna oro för dina barn?
– Ja absolut, men tro mig när jag säger det, jag kommer att vara en plåga för dem (skratt). Jag kommer aldrig att släppa ögonen från dem.
Hur ser din framtidsvision ut, vilka drömmar har du?
– Jag har uppnått en vision och det är att få tillbaka mina barn. Snart får jag igenom min skuldsanering och då hoppas jag kunna köpa ett hus. Och sedan vill jag få tillbaka mitt körkort.
Mikael har inte behövt skriva på något formellt papper om tystnadsplikt utan har satt tystnadsplikt på sig själv. Han betonar att det som sägs inne i Länkarnas lokaler stannar där. Om någon vill prata enskilt med Mikael så finns det möjlighet att göra det. Både gamla och nya medlemmar känner trygghet när det kommer till Länkarna och möts av Mikael. De vet vad han har varit med om och vad han fortfarande kämpar med.
Hos barnet som aldrig fick bekräftelse finns ärren fortfarande kvar och tårarna är aldrig längre bort än en tanke.
– Jag är ingen simpel statusuppdatering på facebook, jag är på riktigt, säger Mikael.