Anders Henriksson står och lyfter plankor i ett hörn av gården. Hunden Zakke möter oss med skall och får en tillrättavisning.
– Nu räcker det, en gång får du skälla, inte mer, säger han och hunden tystnar medan Anders tar i hand.
Lena och systrarna Ayelin, 15 år, och Zinlin, 12 år, som är fosterbarn hos dem nu, står med stövlarna på ute på en åker och letar mask till en kommande fisketur. De skrattar och skojar med varandra och Lena om maskarna.
Genom att hjälpa till har barnen lärt sig att de är viktiga.
– Alla är som en kugge eller en eker i ett hjul. De förstår att familjen inte klarar sig utan dem, säger Anders.
Under kristallkronan i köket ryms tio–tolv personer runt bordet. På väggen vittnar en hornkrona om Anders jaktintresse. I köket finns en stor vedeldad bakugn som används mindre i dag än förr, berättar Lena. De plockar fram kaffe och hembakta bullar och pratar om det som genomsyrat deras liv, omsorgen om barnen, de egna fyra och andras som kommit och gått i deras rymliga kök.
Paret Henrikssons fosterhemskarriär började egentligen med att släktingar skickade sina busiga barn till dem, för att de skulle få lära sig lite ordning och reda genom att jobba med höbärgning under somrarna.
– Sen sov de gott om kvällen, säger Anders.
Genom LRF också tog de emot sommarbarn från storstäderna och Anders har även undervisat barn från vanliga skolan som behövt anpassad undervisning, hemma.
– Vi skötte om hästarna på engelska och de fick lära sig matte och procent genom att dosera fodret, berättar han.
Så småningom började de ta emot barn som bodde hos dem under längre tid, ofta barn som kom från splittrade familjer.
– Det är ju inte barnens fel att föräldrarna av olika omständigheter hamnat på kant i tillvaron. Vi tar hand om barnen, samhället tar hand om föräldrarna, säger Anders.
– Många fler barn skulle behöva uppleva hur det är att vara en familj, säger Lena.
De barn som kommer till dem har ofta en frånvarande pappa. Anders blir för dem en tydlig pappafigur. Han ger ett bestämt intryck, och några av barnen har sagt att de var rädda för honom från början.
–Hos oss har vi en som ger regler och en som ger kärlek, säger han.
Det tar dock bara ett ögonblick att förstå att förutom regler och tydlighet kommer det även mycket kärlek och värme från honom. Och många skämt och drastiska uttryck som får åhörarna att vrida sig av skratt.
– Med humor kommer man långt, säger han.
Tydlighet är en nyckel i paret Henrikssons relation till barnen. På kylskåpet sitter en lapp med regler som de kommit överens om gemensamt. Reglerna handlar mycket om att respektera och ta hand om varandra. Den sista regeln handlar om att passa tiden. Samtliga har skrivit under protokollet.
Att ta emot fosterbarn kräver en del av hela familjen.
– De tar rätt stor plats, speciellt i början, och då gäller det att man inte glömmer bort sina egna barn, säger Lena Henriksson.
– Men sen faller fosterbarnen in i mönstret med de andra barnen. Det är fint att höra vår egen son säga att han är så lyckligt lottad att han har fått 20 syskon, säger Anders.
Vad är det värsta ni råkat ut för?
– I det stora hela har det gått bra. Men det var ett barn som tände eld på det nybyggda stallet. Det var ett rop på hjälp, säger Lena.
– De som mår riktigt dåligt kan behöva annan hjälp, säger Anders.
– Att ta emot fosterbarn får inte bli på bekostnad av familjen, säger Lena.
Omsorgen om andra, och viljan att hjälpa är makarnas stora drivkraft.
– Man har en längtan, kan inte låta bli att hjälpa. Det är medmänniskan i mig, har man inte det i sitt allmänna beteende så fungerar det inte att vara fosterhem. Egentligen är det bara ett barn till i familjen, säger Anders.
– Man vill göra något för någon annan. Men man måste vara beredd på att det kan hända saker, säger Lena.
Alla vet om att paret tar emot fosterbarn och stödet från omgivningen är nästan totalt, även om de också mött misstänksamhet och avundsjuka.
– Vi ser inte detta som ett jobb, även om vi får betalt, säger Lena.
– Det är resultatet som räknas, att det går bra för dem. Det är ett engagemang 24 timmar per dygn, och skulle man slå ut ersättningen per timme blir det sju kronor, säger Anders.
Huset, som är Anders föräldragård, ligger vid en sjö mitt ute i skogen. Närmsta granne bor på andra sidan sjön. Här har Anders jobbat och drivit en vildmarkscamp med hästar i 35 år, vilket har gjort det möjligt och enkelt att ta emot andras barn i hemmet.
Nu har vindkraftsbygget i närheten gjort att han inte kan arrangera ridturer på samma sätt som tidigare, och de 25 hästarna såldes i december.
– Jag har sadlat om och arbetar som maskinförare när de behöver mig.
Han har också nyligen haft ett tillfälligt uppdrag som chef för mottagningen av ensamkommande flyktingbarn i Korpilombolo.
Lena arbetar deltid som banktjänsteman i Övertorneå och pendlar 17 mil de dagar hon jobbar.
Lena och Anders gick i grundskolan tillsammans, men träffades och blev ett par först när de var 25. Då hade Anders bott i USA något år och Lena i Haparanda.
Det var inte självklart att flytta till Kulmungi för Lena.
– Det var bara Anders föräldrar och vi som bodde här. Men det har gått bra.
De tycker lika om det mesta, de är ett tryggt och bra lag. Anders är den som pratar mest, Lena kompletterar. Några curlingföräldrar är de inte. Vill barnen träffa kompisar kan de cykla till Korpilombolo.
– Man ska inte skjutsa så mycket, säger Anders.
– De har varandra, säger Lena.
Att bo på landsbygden är en fördel för dem. Det finns en social kontroll som gör att de tidigt fick reda på om något av barnen till exempel rökte. En gång när ett barn var på väg att rymma från dem ringde busschauffören och frågade om de saknade något barn.
Att bo ensligt är också stärkande, säger Lena:
– Man lär känna sig själv och att inte leva för andras skull. Men alla passar inte att bo här, det går inte att tvinga någon, då kan det bli som ett fängelse.
– Det gäller att bygga tillit, tilltro och kärlek, så att de inte vill lämna oss. Man får försöka bli flockledaren, säger Anders.
I början fick de barn från södra Sverige, men numera är det barn från Norrbotten som placeras hos dem. Varje kommun gör en grundlig utredning av fosterfamiljen, men sen är det deras goda rykte och rekommendationer som gör att de får fortsatt förtroende.
Behovet av fosterfamiljer är stort.
– Vi kunde haft en åtta–nio barn nu, till och med nyfödda, säger Anders.
– Men de här är nog de sista. Vi är inte unga längre, säger Lena.
Vad är det som gör er till bra föräldrar?
– Man har det hemifrån. Jag har vuxit upp med missbrukare i släkten, och det gör att man blir stark och kan hjälpa andra, säger Lena.
I Anders familj var de tolv barn, och de lärde sig ta hand om varandra.
När de tar emot barn vet de att det kan bli för ett kort tag.
– Målet är ju att de ska tillbaka till föräldrarna, säger Anders.
– Det hemska är när barnen inte vill det, utan hellre stannar hos oss, säger Lena.
Anders gör en reflektion:
– I vårt land är det föräldrarna som har rättigheter, inte barnen. I Finland är det tvärtom.
Hur skiljs ni från barnen som bott hos er?
– Vi skiljs aldrig. De ringer, skickar kort, och så har vi det där Facebook. Familjen blir större, de kan ringa på morgonen och säga att ”du har blivit morfar”. Eller vi blir bjudna på bröllop. Det är betalningen, säger Anders.
– Man kan inte skiljas från sina barn, vi är skyldiga dem kontakten oavsett vem som har gjort dem. Fast jag brukar säga att det skulle varit bra att vara med om det roliga också, säger han och lockar alla runt bordet till skratt.