Erik Heedman, 60, blev nyfiken på bin och bisamhället som barn när hans lärare, Holger Andersson, fick honom och hans klasskamrater att jämföra binas samhälle med människans i ett flertal ämnen i skolan.
– Det var fascinerande och det där har suttit kvar i skallen. Men jag är tekniker och har jobbat med teknik hela livet. Jag har haft liten förståelse för naturen. Av en slump upptäckte jag att det gick att ha biodling, även här uppe i Norrbotten när jag såg några bikupor. Samtidigt fick jag veta att svärfar gått biodlingskurs. Det var 2000 och det blev starten för biintresset. Jag gick Luleå biodlarförenings nybörjarkurs och nu har jag själv varit kursledare i mer än tio år, säger Erik.
Vi träffas hemma hos Erik på Skurholmen där han också har en del av sina bikupor. I en slänt växer lupiner och hallonbuskar, väl pollinerande. Det surrar kring kuporna och vi klär in oss i skyddsklädsel. Inte för att bin egentligen är så intresserade av människor, de är till skillnad mot exempelvis getingar vegetarianer, och äter enbart nektar och pollen. Men bin har gaddar, Erik ska ju ta deras honung, och de kan uppröra dem.
– Det bi som sticker offrar sitt eget liv. På gadden sitter hullingar som gör att gadden och hela bakkroppen med giftblåsan lossnar efter att de stuckit och biet dör, säger Erik.
I början av augusti skattar biodlaren bina på honungen. De byter ut ramarna med den välsmakande honungen mot ramar med sockerlösning som bina ska ha som vinterfoder. Erik öppnar locket på kupan och lyfter ut några ramar vaxkakor med honung. Bin surrar och kretsar runt oss, men många sitter kvar på ramen. Vi har skyddskläder och i dem blir det snabbt varmt, men sommarens värme har varit bra för bina. Det har gynnat växtlighet och produktionen av nektar. Värmen plågar inte bina som har ett sinnrikt system för värmereglering i kupan.
– Bina kan fixa luftkonditionering i samhället. Ett antal bin ställer sig med stjärten inåt på ena sida flustret, som in- och utgången på en kupa heter, och fläktar med vingarna, på den andra sidan ställer sig ett annat gäng med stjärten utåt och fläktar åt andra hållet. På så sätt får de cirkulation på luften. Är det ändå för varmt flyger de ut och hämtar vatten och pytsar ut i kupan. När det dunstar tar det med värme ut.
På vintern när bina övervintrar är temperaturen i kupan, i centrum där drottningen finns, aldrig under 20 grader oavsett utetemperatur.
– På samma sätt som vi huttrar när vi fryser så vibrerar bina för att hålla värme. Arbetsbina kan koppla loss vingmusklerna från vingarna och så vibrerar de med dem och då genererar det värme.
För att lugna bina använder Erik sig av en rökpust. Röken gör att bina förbereder sig på att ge sig iväg som vid en skogsbrand. Det har de med sig nedärvt i miljontals år då de bodde i ihåliga träd. När bin känner lukten av rök äter de sig lite mättare och har inte riktigt orken att attackera den som vill sno honungen av dem. De är på väg att fly. När nektarn omvandlats till honung lägger bina på ett vaxlock för att vinterförrådet inte ska rinna ut. Erik skakar bort bin från ramen och borstar bort de som hänger sig kvar med en mjuk borste. Honungsramen sätter han ner i en låda. Han pekar på ett lite större bi.
– Det här är en drönare och den har ingen gadd. En drönare är välkommen att besöka andra bisamhällen, till skillnad mot arbetsbina som bara tillåts vistas sitt eget samhälle. Drönarens uppgift är att befrukta bidrottningarna. När hösten kommer och det inte finns några fler ungdrottningar kastas de ut från samhällena och dör svältdöden.
Det samhälle som Erik ska skatta har varit ett lite svagare samhälle. Han gläds över att bina har kommit igång och repat sig och producerat honung. Han lyfter upp några honungsramar och tar med dem till källaren där han har honungsslungan. Först tar han bort vaxet som bina satt på honungskakan för att honungen inte ska rinna ut. Ramarna sätts sedan ner i slungan och när motorn satts igång rinner det snart gul glänsande honung ner i behållaren. En bikupa i Norrbotten producerar årligen i snitt 23 kilo honung, men för varje kilo skattad honung har bina producerat tre kilo.
– Förra året var var skörden i Norrbotten 18 kilo i snitt, i år blir det nog bättre, säger Erik.
Det är få som har koll på att det finns en bild på ett bi på hundralappen, men det är faktiskt inte så konstigt. Bin och andra pollinerande insekter räknas som mycket viktiga för matproduktionen.
– De pollinerande insekterna tillför bruttonationalprodukten miljardbelopp varje år. De har stor inverkan för till exempel bärskörden och trädgårdarna. Därför finns särskild lagstiftning och förordningar kring bi och biodling. Jordbruksverket har tillsyn i alla kommuneren för att förebygga och stoppa sjukdomar som bina kan smittas av. Varje biodlare måste därför meddela var ställer upp sina bikupor.
Erik är också engagerad i bidrottningodling och i en parningsbigård i Luleå tillsammans med några andra från Luleå biodlarförening. Just denna dag fick de ett efterlängtat brev, i det, sex små brandgula askar med bidrottningar från Gävleborg. Erik har väntat och hållit koll på brevet. Det står ”Levande bin, aktas!!” på försändelsen och den får inte bli liggande i någon varm postbil, då finns det risk för att bina inte klarar sig. Drottningarna kommer inte ensamma, i asken finns också några arbetsbin som tar hand om bidrottningen och en lösning av socker och sirap som mat.
Vid parningsbigården står ett antal bikupor och i skogen bakom ännu fler, fast i storlek av en skokartong. I dessa föder drottningodlingsklubben upp nya drottningar. Huvudsyftet med klubben är att det ska finnas tillgång till lokalproducerade drottningar och att den enskilde biodlaren inte ska riskera att importera sjukdomar genom egen okontrollerad drottningimport. De nya drottningarna ska nu sättas in en så kallad avläggare. Erik lyfter över några ramar med honung, vax och yngel till en lite mindre bikupa och bina som sitter på dem följer med. Sedan sänks den nya drottningen ner, fortfarande i sin lilla ask. En litet plastbit tas bort och maten som drottningen kunnat äta av kan nu också ätas av bina utanför. Bit för bit äter de sig in till den nya drottningen.
När de ätit ett tillräckligt stort hål för drottningen att ta sig ut, det tar ett par dygn, har de också vant sig med att det kommer en ny drottning. Om det går för fort kan det bli problem. Det är normalt sett bara en drottning i varje bisamhälle och om en drottning känner lukten av an annan så rustar de för strid. Det gör de genom att gnida sig så att det skapar vibrationer.
– Jag hörde att de kände av varandra när de låg i kuvertet, en drottning gned sig så att det vibrerade. Det var en varning: nu kommer jag och tar er, säger Erik.
Det är ingen tvekan om att Erik brinner för bin och det är svårt att inte fascineras av bina och deras samhälle. Hans gamle lärare Holger Andersson och den pedagogiska idén att jämföra bisamhället med människans gjorde sådant intryck att de funnits med Erik under hela livet.
– Det är en spännande jämförelse, men vi är nog mer individualistiska än bina. I bisamhället arbetar alla för samhällets bästa, alla har sin roll och bina är helt beroende av varandra. Det är ju vi människor också egentligen men inte på samma sätt. Vi kan klara oss själva, men det förstås, vi behöver ju också andra människor. Bin är mer osjälviska. Vi kanske har en del att lära av bina?