Meningsfullt och otroligt roligt

Efter avslutandet av premiärföreställningen av Teaterföreningen Bröts ?Kalixifiering? av Dario Fo´s Vi betalar inte!, vi betalar inte, lämpligen betitlad Int´ betala vi, på torsdagskvällen så förärades unga duktiga skådespelerskan Lena Jansson med kommunens kulturpris och en chck på 5.000 kronor. Man får instämma i gratulationerna, eftersom Lena Jansson verkligen är värd alla applåder och pris som hon kan få. Dessförinnan hade vi då undfägnats med en generös expandering av det stycke som Brötarna spelade, en kondensering av redan i vintras, då på en mini-turné i några byar inom Kalix kommun. Dario Fo´s ironier och seriösa clownerier passar sig såväl i Italien som i Norrbotten som över allt annars också. Utgångspunkten med en nedlagd lanthandel och den kalabalik som därefter sprider sig som en löpeld bland de som befinner sig i dess närhet, kramar fram både allvar, eftertankar som rent hysteriska glädjeyttringsnoteringar. Jag har sett många bra Bröt-föreställningar på Vassholmen under somrarnas lopp. Men jag tror nog ändå inte att jag har sett någon ensemble fullt så fokuserad och spellysten som den som nu är i omlopp där. Här rinner speltiden i väg fortare än Kalix-älven och man slås ideligen av all den församlade vitalitet och energi som tillåts släppas fram i full frihet här. Det är roligt, helt enkelt. Mycket roligt. Samt meningsfullt också. Mycket meningsfullt. En ryggskottsdrabbad Kjell Morin haltar fram som den koleriske Ludde, make till den företagsamma Hjärtrud (fenomenala Siri Karlsson) som beslutat sig för att ? utan att fråga om lov ? etablera butik hemma i deras hus i stället. Med varor som hon ?befriat? från lanthandelshyllorna. Den i vanlig ordning hårt arbetande Morin är, i lika vanlig ordning, klippan eller navet som föreställningen snurrar omkring. Bara hans sätt att avfyra en replik som ?Hörrdö, pojk, har du läst Aftonbladets söndagsbilaga?? visar nivån som ribban ligger på här. Men Morin är inte ensam. Han har gott och trevligt sällskap och jag nämner väldigt gärna Siri Karlsson, Lena Jansson; som den ?inte-helt-säkert? gravida dottern Anna, Peter Sundkvist, som den tunnbrödsrulletuggande bandyhjälten in spe Göran och långbente Mikael Larsson som endera finurlig polis eller förstockad fackordförande. Vid ett tillfälle utbryter det dans, mellan Mikael Larsson, Kjell Morin och Lena Jansson, till Peps Perssons Hög standard. Det är fullständigt förtjusande fint. Musiken i sig är förresten hela tiden både eftertrycklig och uttrycksfull: Ronny Erikssons marknadsvisa, Stort att vara liten eller Norrlåtars Känslans partisan. Till de nya inslagen i föreställningen hör den majestätiskt avmätta Husmodersgymnastikuppvisningen samt den lätt dissonanta kören från det hållet också. Kjell Morin erupterar i diverse kraftfullt överraskande utspel, slänger sig ut och in ur frysboxar, utbrister i högljudda oratoriska tal samt härjar rent allmänt på i ett hjärtattacksframkallande tempo. Inte minst i sin andra roll i stycket ? som diskutabel finsk tangomtador vid namn Torben. Int´ betala vi känns faktiskt som en triumf för de beslutsamma Brötarna och det är bara att från hjärtat gratulera dem till en föreställning där inte ett ackord känns som felaktigt eller onödigt. Ställ er i kö till färjan Emma, som tar er över Kalixälven till fridsamma Vassholmen eller i allra värsta fall: kapa den. Det här måste ni under alla förhållanden se. Någon gång fram till och med söndag 11/7.