Tobias Lindvall lärde sig att gå först som fyraåring och under uppväxtåren var läkarundersökningarna återkommande. Benen var vridna inåt så att knänen tog i varandra när han promenerade. Han nötte ofta hål i jeansen just därför. Fötterna pekade utåt och bidrog till hans släpande gångstil och Tobias beskriver det som att hela hans kropp var komprimerad.
– Jag var så snedvriden i höfterna att jag knappt kunde gå.
Efter en undersökning som 16-åring gav läkaren ett ultimatum: operera benen eller bli rullstolsburen. Och tiden var knapp, det handlade bara om några månader innan det skulle vara för sent.
– Jag fick inga garantier men eftersom alternativet var rullstol så var det inte så mycket att fundera över för mig och mina föräldrar, berättar Tobias.
Som en av de första i Sverige genomgick Tobias en så kallad Multi level operation på länssjukhuset Ryhov i Jönköping. En omfattande operation där Tobias låg nedsövd i 25 timmar medan flera ingrepp genomfördes. Man började med vänsterbenet som bland annat kapades på åtta ställen och vreds utåt samtidig som knäskålen flyttades 12 centimeter. Men eftersom fötterna pekade utåt sedan tidigare så pekade de bakåt när benen justerats.
– De tvingades kapa fotleden och vrida foten i rätt vinkel och sedan skruva fast den för att den skulle ligga rätt i förhållande till benet. Det är sånt snickeri så man knappt tror att det är sant, säger Tobias och skakar på huvudet.
Uppvaknandet blev en skrämmande upplevelse. Tobias var gipsad från foten till midjan och smärtan gjorde att han tryckte sönder larmknappen. Det kändes som att en kedja satt fast i foten och en traktor höll på att slita av honom benet.
– Jag hade så ont att jag bara skrek och grät, berättar Tobias.
En tuff rehabiliteringstid följde där han under ett och ett halvt år tränade dagligen. Tobias skulle lära sig att gå igen samtidigt som ingenting fungerade normalt. Bland annat hade en muskel vid knäet flyttats till vaden där den istället för att hjälpa till att sträcka nu skulle lära sig att böja. Tobias använde en maskin som böjde och sträckte på benet för att få musklerna att komma i gång och för att skicka de rätta signalerna till hjärnan.
Han tränade hemma med gåstol och kände många gånger hur hopplösheten sköljde över honom. När Tobias såg sig själv i spegeln med ett rakt ben och ett helt snedvridet ben kunde han inte hålla tillbaka tårarna.
– Jag tänkte många gånger att det här kommer aldrig att fungera, jag kommer aldrig kunna gå igen.
Efter ett och ett halvt år fick Tobias ett brev där det meddelades att det var dags att operera det andra benet. När det var klart hade närmare 60 ingrepp gjorts på båda hans ben under de båda operationerna. Rehabiliteringen gav med tiden resultat och Tobias kunde lämna gåstolen för att använda kryckor till att använda bara en krycka. I dag klarar han av att gå kortare sträckor utan hjälpmedel. Maxgränsen är cirka 50 meter innan orken tar slut och smärtan blir för svår. Han har kvar kryckorna och använder ibland käpp och om han vill gå på en längre promenad med Emmah så har han möjlighet att plocka fram rullstolen från förrådet. Mellan operationerna hade Tobias en dröm om att slippa bli beroende av handikappanpassad bil och det har han lyckats med.
– Operationerna gjorde att jag i dag kan leva relativt normal även om min funktionsnedsättning innebär stora begränsningar.
Tobias har problem med att foten och fotknölen sväller upp och ibland måste han stå helt still och trycka ner foten för att det gör så ont. Det är en nerv som hamnat i kläm och det kan ta 15-20 minuter innan han kan gå igen. Han har också problem när han ska lägga sig ner. Då måste han hålla fötterna sträckta och belastade. Slappnar han av så kommer smärtan direkt.
– Det är något som jag mest troligt kommer att få leva med resten av livet, säger Tobias utan att låta uppgiven.
För uppgivenhet är ett personlighetsdrag som inte kännetecknar Tobias.
Inte heller bitterhet.
Sambon Emmah Sundqvist beskriver honom som positiv och levnadsglad.
– Och tjurig och envis, inflikar Tobias med ett leende.
De träffades ett år före den första operationen och Emmah har hela tiden varit ett stort stöd för Tobias. Tillsammans med musiken.
Tobias började spela gitarr som 12-åring och två år senare var han den enda i klassen som räckte upp handen när musikläraren frågade om det fanns någon som ville lära sig spela munspel.
Han är i dag drivande i två musikgrupper - Lindvalls Lads och John Ash Trip som under hösten släpper ett nytt album med nyskrivna låtar som kommer att produceras av Ola Gustafsson. När Tobias spelar känner han att han kan vara sitt inre jag. Funktionsnedsättningen bleknar och försvinner och med hjälp av tonerna kan han förmedla sina personliga känslor. Visa vem han är som person.
– Det är nästan enda gångerna som jag inte är trött eller har ont. Tiden försvinner och det är bara nuet som existerar. Jag hamnar i en slags bubbla och slutar tänka på allt det andra, berättar han.
Det har dock hänt att scenframträdandet förvandlats till en mardröm. När energin tagit slut och smärtan tagit över.
Tobias försöker tackla det med att så snabbt som möjligt komma in i bubblan och försvinna in i musiken. När Lindvalls Lads i somras spelade på Flakasand Rock & Bluesfestival så misslyckades han. Han hade varit både stressad och spelsugen inför uppträdandet och glömt att tänka på sig själv. Det hade blivit alldeles för många steg i sanden runt festivalområdet. Tobias som brukar börja samla energi två dagar före varje spelning kände hur han började få ont i ryggen, ett tecken på att det gått alldeles för långt.
– Uppe på scenen låste sig ryggen fullständigt och jag kunde knappt andas. Jag försökte fokusera på att komma bort från det onda men jag kände bara att jag var tvungen att stå helt still annars hade jag ramlat ihop.
Tobias genomförde hela spelningen och fick samtidigt en viktig påminnelse om sina begränsningar.
– I Flakasand var jag för tjurig och fick lida för det.
Hur ser framtiden ut, kommer din funktionsnedsättning att bli bättre?
– Tyvärr så är det tvärtom. Anledningen är att jag blir äldre och det medför att man blir skörare och stelare. Jag har en förhöjd muskelspänning i min kropp och speciellt när det är kallt känner jag att det blir värre. Jag har funderat på om det beror på att jag har så mycket metall inopererat i mig.
Vad känns som det värsta med en försämring?
– Att jag skulle bli tvungen att sitta ner när jag står på scen. Så länge jag står upp är det ingen som tänker på mina ben. Då är jag som alla andra.