Med minnen från evigheten

Han är uppvuxen i evigheten. Åtminstone är det den känslan Jonas Björnström beskriver när han berättar om tystnaden och mörkret i sin älskade barndomsby Käymäjärvi. I byn finns knappt någon mobiltäckning och här finns numera bara femton bofasta personer. Här finns i stället vidder av snö, den djupaste skogen, en vacker liten sjö och många fina berättelser om svunna tider. Här växte Jonas upp på en gård där han bodde med sin mamma och tre syskon, med en morbror och hans familj, men framförallt med sin morfar och mormor. En mormor som kom att prägla hela hans sätt att förhålla sig till livet. - Hos henne stod dörren alltid öppen för gäster. Grytorna puttrade ständigt på spisen och en deg stod alltid på jäsning, precis som det är i tornedalen. Och mormor hade alltid gäster runt sitt matbord. Den känslan vill jag att man ska finna också i mitt hem, säger Jonas och berättar om vänner som kommer på besök för att få en kopp kaffe och ta det lugnt i gungstolen, med väggklockans rogivande tickande i bakgrunden. Köpte klocka för klädpengar
Väggklockan köpte Jonas som 16-åring för pengar som egentligen var ämnade för nya skolkläder: - Jag hade sommarjobbat och fått ihop en slant så mamma skickade mig de 25 milen med bussen till Luleå, för att köpa skolkläder. Men den första butik jag gick in i var antikhandeln och där såg jag väggklockan. Av min moster fick jag låna de pengar som fattades till klockan och när mamma mötte mig på bussen och frågade om det blev några kläder blev hon väl inte så jätteglad när jag svarade att det blev en klocka istället, haha. Redan som riktigt liten pojke älskade han att gå på upptäcktsfärder i morföräldrarnas uthus och härbren. Det var hit alla gamla tunga släktmöbler hade förpassats när hemmen skulle moderniseras på 1950-talet. Här hittade han delar till mormors porslinsservis och sin morfarsfarfars gamla vägghörnskåp som väckte många minnen till liv hos de äldre släktingarna. Här hade gammelfarfar förvarat familjens värdefullaste saker, som verktyg och sockertoppar. Nu förvarar Jonas sina CD-skivor i skåpet. Jonas säger att det är just historierna runt möblerna och prylarna som gör dem så vackra och intressanta, han berättar att han som barn kanske inte hade så många jämnåriga kamrater i byn men desto fler gamlingar att umgås med: - Det bästa jag visste var att hälsa på hos alla tanter och farbröder och lyssna på deras berättelser. Och de uppskattade att få besök av lillpojken, många av mina saker har jag fått som minnen av dem. Gammal fängelsenyckel
Jonas visar den jättestora, rostiga nyckeln som en gång var fängelsenyckel i Kengis bruk. - Den hängde i ladugården hos mormors bror och han berättade att hans pappa ropat in den på auktion 1921. Eftersom han visste att jag gillade gamla grejer frågade han om jag ville ha både nyckeln och det jättestora låset. Tack så mycket, sa jag förstås och tog emot gåvan. När Jonas inte vandrade från gård till gård för att lyssna på de gamla umgicks han helst med sina morföräldrar. När han som elvaåring på finsk TV avundsjukt bevittnade en sexåring som spelade dragspel köpte mormor och morfar ett dragspel till honom. Några noter kunde han inte men medan mormor sjungande pysslade i köket satt han vid köksbordet och försökte spela efter hennes sång. - Hon lärde mig också att sjunga. "Orden ska sjungas från hjärtat", sa hon och så sjöng vi gamla psalmer. Hon var en bra men hård lärare, hade vi sjungit alla nio verser i "O store Gud" och jag tog i för mycket i vers åtta, så var det bara att börja om från början, ler Jonas. Pensionärer i tårar
Därför kom det sig att de dragspelslåtar han kan bäst av alla är de gamla finska låtarna. Han spelade dem så vackert redan som barn att traktens pensionärer föll i tårar. - När jag hörde hur snyftningarna spred sig då jag spelade på ett 70-årskalas trodde jag något var fel, men fick veta att de 90-åriga systrarna grät av nostalgi eftersom jag spelade den musik de hade dansat till en gång för längesedan. Det var första gången jag upplevde det fantastiska i att kunna beröra människor på det sättet. Och Jonas har fortsatt att
beröra, både som trubadur, dragspelare och sångare vid
offentliga tillställningar - men självklart också i goda vänners lag. När det blir kompisfest i tvåan börjar det alltid med att alla vill sitta i gungstolen och innan kvällen är slut tar Jonas fram dragspelet så kompisarna får dansa vals. Han berättar om hur de som besöker honom ofta kommenterar mormorsstilen i hemmet och om hantverkaren som trodde att han hjälpte sin farmor att renovera. Även om stilen är Jonas självvalda favoritstil så vilar mormors anda över favoritbarnbarnets hem. På väggen i vardagsrummet hänger en tavla som Jonas gjort av sidor ur sin mormors gamla diktbok och bitar av den rosentapet som en gång satt på murstocken hemma i Käymäjärvi. Och som ett kärt minne på köksväggen hänger mormors sista handskrivna hälsning till Jonas, den som hon skickade tillsammans med de nybakta pepparkakorna bara 13 dagar före sin död; "Ät med måtta! Puss och kram. Mormor."

Med minnen från evigheten

Han bor som en farmor och spelar dragspel som mormor en gång lärde honom. nnn Jonas Björnström har hela sitt liv vurmat för både gamla människor och gamla saker, i hans hem finns både sockertopp, ersättningskaffe med cikoria, väggklocka och gungstol. Och så dragspelet så klart.