Anders Sunnas målningar känns i magen. Ansiktslösa makthavare med naziliknande uniformer fattar beslut som drabbar enskilda. Där finns skallar och maskerade aktivister. Renar och kuvade människor. Länsresidenset.
Tittar man noga kan man känna igen makthavarna i målningarna – det är landshövdingarna i Norrbottens län. Den historia som berättas i tavlorna är hans egen familjs, som har kämpat emot myndigheternas beslut sedan 1970-talet, innan han själv var född.
Rasbiologi och oförrätter som begåtts mot samer är teman som ständigt återkommer.
– Jag vill inte provocera för provocerandets skull, jag vill inspirera ungdomar att inte knyta näven i byxan och ta emot. De ska inte gå på allt myndigheterna säger, utan ifrågasätta mer, förklarar han.
Anders Sunna är vänlig och svarar snällt men knapphändigt på frågor, själv en stark kontrast till det aggressiva i målningarna. Ung och arg, säger jag, men det håller han inte riktigt med om.
– Arg, nja, jag vet inte. Inte är jag arg. Det kan hända att hämnd och ilska är en drivkraft, men jag gör något positivt och kul av det för egen del. Jag vill informera och sprida kunskap.
Vi träffas i hans ateljé i centrala Jokkmokk. Han har bott på orten sedan 2013. Ateljén är belägen i Norrbottens-Kurirens gamla redaktionslokal på Porjusgatan. Gardinerna är fördragna men i skyltfönstret finns prov på hans verk. A. Sunna står det med kaxig stil. Bredvid i bilden står nog den som sprayat, en same med renkranium och horn istället för huvud och sprayburk i handen.
Väl inne i den lilla ateljén stöter man nästan in i en grön tvåsitssoffa vid dörren. Ytterkläderna hängs på en stege. Golvet är täckt med papp. Överallt finns färg, penslar, schabloner hänger på väggen, kartonger och annat material ligger i högar.
Ögat dras direkt till den målning han håller på med. En maskerad aktivist står med armen hotfullt böjd, färdig att slänga något. Sju kranier i ovankanten påminner om de skallmätningar som samerna utsattes för av Rasbiologiska institutet. Antalet är noga valt.
– Det är de landshövdingar vi betat av i Norrbotten sedan 1972, säger Anders Sunna.
Det var då konflikten med länsstyrelsen och Sattajärvi koncessionssameby inleddes. Det är en kamp som fortfarande pågår, med ett stort antal rättegångar, skrivelser, möten och demonstrationer genom åren. Nästa rättegång kan bli i Europadomstolen. Där vill hans familj fortsätta att strida för att få upprättelse för de beslut som fattades om att tvångsförflyttning till en annan sameby och avlysning av renmärket. Fortfarande trakasseras familjen, bland annat utsätts de för stölder, säger han.
Han protesterar genom sina verk mot de, enligt honom, felaktiga myndighetsbesluten. Protesterna och turerna kring ärendet har varit många, men det som gett mest effekt och uppmärksamhet är hans målningar. Att han hänger ut beslutsfattarna i tavlorna har han inga problem med.
– Det måste kunna stå för sina politiska handlingar, annars ska de nog fundera extra mycket över vad de gör, säger han.
30-årige Anders Sunna har arbetat heltid som konstnär sedan 2012. Han är uppvuxen i Kieksiäisvaara, en liten ort med runt 60 boende i Pajala kommun. Redan som sexåring visste han att han ville bli konstnär. Han tecknade ständigt och började måla med olja när morfadern gav honom färg och penslar. Då var han tio år. Sin första egna utställning hade han 1998 i Folkets hus i Pajala. Han var 13 år, visste inte hur man gjorde, men frågade sig fram och arrangerade den själv.
– Jag sålde alltihop, säger han.
Fast han började sälja sina alster långt tidigare, för en krona styck till grannarna för att få ihop pengar till godis som han köpte från varubilen som kom till byn.
Sedan 1998 har han haft minst en utställning per år. Som mest har han haft sex utställningar samtidigt.
När han var 15 år ledde en utställning i Kiruna till uppdrag att göra väggmålningar på ett hotell.
Som 21-åring kom han in på Konstfack i Stockholm, som en av 200 sökande till de 14 platserna till avdelningen för Fri konst. I februari är han med på Liljevalchs Vårsalong i Stockholm för fjärde gången. Han förbereder också en skulptur till Barents Spektakel i Kirkenes i Norge i februari tillsammans med Michiel Brouwer.
Anders Sunna håller föreläsningar om sin konst, bland annat på Umeå konsthögskola. Han sökte dit samtidigt som han sökte till Konstfack, men blev inte antagen. Skolan köpte dock bilder på de målningar han använde som antagningsprov. Och nu är han alltså gästföreläsare på den skola som inte antog honom som elev.
– Jag pratar om mig själv, konsten, familjen, samernas historia. Mina föreläsningar är personliga.
Han föreläser på olika håll i landet.
– Publiken i söder vill lyssna och veta. Här uppe tycks de veta, men de vill inte lyssna, men det är blandat. De tror sig veta och har bestämt sig redan från början för vad de tycker, säger han.
När han målar gör han det för sin egen skull och bryr sig inte om omgivningens åsikter. Han får varken beundrarpost eller hotbrev, säger han, men vet att han väcker reaktioner både utanför och innanför det samiska samhället.
– Jag blev väl inte riktigt accepterad, utan betraktades som provocerande och gnällig. Jag har också blivit anklagad för att skända den samiska flaggan, säger han.
Ökar din konst motsättningarnai samhället?
– Nej. Är det en bra bild kan man tycka om den oavsett vad man har för åsikt i olika frågor, säger han.
Tror du att någon tar dina målningar allvar och tar till våld?
– Nej. De ska ta dem på allvar, men inte bruka våld. Om det skulle hända beror det inte på mig – då är det politikerna som måste tänka över hur de behandlar en utsatt grupp. Det är farligt att trycka ner en grupp under lång tid. Man måste ta upp och lösa konflikter så tidigt som möjligt.
Hans familj har befunnit sig i tingsrätter otaliga gånger. Som en ödets ironi hänger en av hans målningar, North Gate Collection, i en rättssal i Gällivare tingsrätt sedan 2013.
– Vår familj har ju mest hamnat i tingsrätterna i Luleå och Haparanda, men det är ju roligt och lite konstigt att en av mina målningar hänger i en tingsrätt, säger han.
Anders Sunna kallas för samisk konstnär. Det epitetet gillar han inte, etnicitet har ju ingenting med konsten att göra, tycker han.
– Det är ju konstigt att ta upp specifika kategorier för att klassificera konst. Man kallar ju inte någon för till exempel homosexuell konstnär. Genom att kalla någon samisk konstnär kan konstkritiker trycka ned konstnären, det är lite nedsättande, som om man inte håller samma klass som andra konstnärer.
Men din konst bygger ju pådin samiska identitet?
– Det är för att jag gör det som jag känner till, som ligger nära mig. Människor vill sätta in saker i fack för att ha kontroll, men man ska inte dela in i etniska grupper när det gäller konst, konsten berättar redan vad man sysslar med.
När jag ber honom att genrebestämma sina konstverk säger han att de är politiskt verklighetsförankrade.
Han värjer sig mot mitt försök med ”protestkonst”.
– En demonstration tycker jag är en form av protest. Men i mitt fall så blir ju konsten vapnet, säger han.
Har din konst förändrats efter det att du fick barn?
– Ja, genom att de är med i målningarna. Och konsten har blivit bättre, men om det beror på barnen eller att jag blivit äldre vet jag inte.
På vilket sätt har den blivit bättre?
– Utvecklingen går ju framåt. Jag gillar inte att stå och stampa på samma fläck. En del gör samma sak hela tiden, de fastnar, men jag gillar att göra lite andra grejer ibland, som skulptur eller foto, för att få inspiration.
Vad har du för framtidsplaner?
– Jag kommer att fortsätta att jobba och utvecklas. Sen får man se var man hamnar, jag vet inte. Jag har planer, men de kan jag inte avslöja.
Tror du att din konst i framtiden kommer att ändra karaktär och bli mildare i sitt uttryck?
– Även om min familjs problem löser sig så finns det alltid något annat problem att gräva i, säger han och ler.