Videon är inte längre tillgänglig
I välrenommerade Cirkus Maximums aktuella föreställning Viva Maximum 2011 (start i Piteå i söndags, i Luleå i går och i kväll samt på ett gäng ställen till i länet den närmaste tiden) förekommer det bland annat en kvartett med ukrainska akrobater som marknadsför sig som Atlantis.
De är fantastiska. Orubbliga. Koncentrerade. Aldrig annat än djupt korrekta i sitt kroppsbyggande, med sig själva som byggklossar.
Exempelvis genomför de vid ett tillfälle ett bygge där två av dem bildar själva stommen, varefter en tredje tar sig upp på dem och därefter även den fjärde. Fast han väljer det besvärliga sättet: upp på treans huvud, varefter han balanserar där - med en hand på huvudet - och sedan balanserar alldeles rakt upp.
De håller hela tiden strikt koll på ansiktsmusklerna också. Vad tänker man möjligen på i ett så totalt koncentrationsmoment som detta? Kanske på ingenting alls. Man nollställer sig nog. Och koncentrerar sig. Helt.
Nu var ju inte det här kropps-bygget så livsfarligt högt (kanske...). Några meter, så där. Men ändå: med en hand på en annans huvud. Och balans därifrån.
Cirkus Maximum har för vana att lägga kvalitetsribban på en väldigt hög lägsta nivå. Nu åker de landet runt för 29:e året i rad och jag har nog haft privilegiet att se dem så där cirka femton gånger. Besvikelsen har liksom aldrig varit alltför besvärande.
Häst- och en del andra djur-dressören Anton Frank har svingat ett dressyrverktyg någon gång tidigare. Pomadan i håret blänker, han ler så att jacketkronorna blänker vackert och för övrigt personifierar han helt ordet korrekt.
Han manövererar lugnt sina hästar, föga långrandiga zebror, majestätiska och med ett filosofiskt lugn samt med pucklar försedda kameler med flera djur helt mästerligt.
Inga överraskningar. Bara kvalitet.
Till och med clownen, som den här gången heter Don Christian, är äkta rolig och inte så jobbig (eller psykotisk; som i Stephen Kings massiva roman DET - minns ni Pennywise?) som en sådan kan vara.
Det här med att köra motorcykel inne i en bur gjorde ju svensken William Arne redan på 50-talet (OK - i en tunna) men Diorio, från Brasilien, är tre stycken som gör det. Och stundtals är en tjej inne i buren också. Samtidigt som de dundrar omkring.
The Flying Costa, även de från Brasilien, utförde luftakrobatik på svindlande hög nivå. Inkluderande trippelsaltomortaler.
Man hörde hur publikens tappade hakor landade i jordgolvet.
Och trampolinartisten Max Weldy, med en visuell likhet med stumfilmskomikern Harold Lloyd, samt hunddressören Wolfgang Lauenburger och de ukrainska tvillingbröderna Gerrasymenko, som slängde omkring med varandra på ett klart hjärtinfarktsframkallande sätt.
De har alla min djupaste sympati.
De symboliserar kvalitetscirkus.