LÄS FLER KRÖNIKOR PÅ DUONOJE.SE
Först hade jag verkligen tänkt skriva en höstkrönika, jag hade tänkt på den sedan i somras när allt var varmt och härligt.
Men så kom Frank Oceans nya skiva och allt bara blåste ut som sand i skärgården och försvann.
Den är så himla bra, "Blonde". Eller "Blond", som det står på skivomslaget, men på alla digitala medier stavas det "Blonde".
Mitt största problem med den har varit hur jag ska kunna lyssna på den exakt hela tiden. Jag har experimenterat med blue tooth-uppkopplingar och högtalare i varje rum. Och när det inte fungerat har jag lyssnat i hörlurar, oavbrutet.
Det är inte så ofta det kommer en sån här skiva. En som hyllas av alla, som toppar listor och som verkligen är värd det. Det är en klassiker av, ja, klassiska mått.
Det är svårt att komma på skivor, album, med samma djup och genomslagskraft. Kanske Marvin Gayes "What's Goin' On", Sex Pistols "Never Mind The Bollocks", Michael Jacksons "Thriller" eller Fleetwood Macs "Rumours".
Jag menar skivor som liksom omformar våra psyken. I tidiga rapporter om hur skivan lät skrevs det om hur den skulle vara gitarrbaserad. Då tvivlade jag, jag erkänner.
Ofta är det så, artister vill förnya sig, vara relevanta för en ny publik men samtidigt inte stöta bort sin gamla. Morrissey är ju skräckexemplet. Ända sen "You Are The Quarry" från 2004 har han jobbat med helt sämst producenter, folk som till vardags spelar in Green Day och andra musikaliska avarter.
Det är feta distgitarrer och analoga synthar för det är vad den vita medelklassen helst vill ha. Tror han och de. Men det är fel, vi vill ha en lite hamig och ironisk Morrissey, inte en musklig djurrättskämpe utan humor.
Fast det är inte honom jag vill prata om, jag vill prata om Frank Ocean, om "Blonde".
Vad är det med den då? Allt, men till exempel gitarrerna. Om ingen hade sagt att det var gitarrer hade jag knappast tänkt på det. Det är mer soundscapes och effekter än ackord och fingerspel.
Det är som att det ligger hela arrangemang under låtarna men som man plockat bort. Emellanåt bubblar det upp trummor och stråkar. Skivan är full med hits samtidigt som det inte går att plocka ut någon enskild låt. Och texterna, och rösten, framför allt rösten. Den är som en skön kniv i varmt fett, den liksom glider motståndslöst in i den som lyssnar.
Men alltså. Jag kan inte beskriva den, skivan. Det är lätt att såga skivor. Det är lätt att analysera och plocka isär saker som är dåliga. Men något man älskar? Omöjligt.
Det som skulle kunna vara brister är det som ger karaktär. Och det som är bra är bäst. Ni får helt enkelt tro mig och resten av västvärlden. Den är bäst.
Ni vet hur jag menar, den är som en årstid: den bara är och man insuper den, som den här fantastiska hösten, trots kyla, blåst och tidiga morgnar.
Vad annat kan en göra?