Mästerliga Goldbergvariationer

Det var länge sedan jag gick på en konsert som jag sett fram emot så mycket som torsdagskvällens konsert med Mårten Landström. Efter att ha hört honom tillsammans med övriga musiker i Norrbotten NEO ett antal gånger var förväntningarna på topp och jag blev inte besviken. Före paus valde Landström att lyfta fram två jubilarer, Bo Linde (1933-1970) och Olivier Messiaen (1908-1992). Sonatin för piano av Linde inledde det hela. Och framför allt i sista satsen börjar det lyfta. Det är en mycket snabb sats som Landström framför mycket bra. Ett kännetecken på en bra musiker är ju att man kan framföra den svåraste musiken och få det att låta lätt och det kan verkligen kvällens solist. I de två följande verken, Le Chocard des Alpes (Alpkajan) och Le Loriot (Sommargyllingen) ur Catalogue d'Oiseaux (Fågelkatalogen), av Messiaen får vi vara med om något mycket läckert. Messiaen lät sig ju inspireras av fåglars sång till mycket av sin musik och här kan man inte ta miste på det. Ibland är det nästan plågsamt ihärdigt som fågellätena upprepas. Översatt till pianospel blir det otroligt virtuosa partier. Detta blandas upp med stora ackord som verkligen får flygeln att bekänna färg. I Le Chocard des Alpes finns ett parti som låter som en koral, men med ett betydligt vassare tonspråk än i vår koralbok. I Le Loriot låter det nästan som en sorgemarsch. I båda styckena kommer dock hela tiden fåglarna tillbaka och briljerar med sin sång. Än ängsligt, än glatt. Det hela blir till ett fantastiskt skådespel allt mästerligt regiserat av mäster Landström. Efter paus är det så dags för Bachs Goldberg-variationer. Här har Bach verkligen öst ur sitt ymnighetshorn. Musiken inleds med ett tämligen anspråkslöst tema som sedan varieras i det oändliga. Landströms version av detta är mästerlig. Jag har turen att sitta så att jag hela tiden kan se hans händer och det är en imponerande dans de bjuder på. Till synes utan besvär framförs den ena variationen virtuosare än den andra. Mitt i det hela kommer en fuga med en mycket ornamenterad variant av tema, inget problem, händerna dansar. Några variationer är lugna och låter oss hämta andan för att sedan orka hänga med i nya hissnande turer. Jag ser aldrig att händerna verkar ha bråttom, de bara dansar. Stycket avslutas med att temat kommer tillbaka. Efter de halsbrytande variationerna upplevs detta som en mycket vacker utandning. Puh, detta var verkligen bra. Tack Luleå Kammarmusikförening för att ni bjöd oss på denna upplevelse.