MarkoolioLördag, kl. 20.00Stora scenenPiteå dansar och lerDet är nio år sedan Markoolio slog igenom. Då var han 23 år. Nu är han 32 och Sveriges största - och förmodligen enda - barnidol med en begynnande whiskeyröst. Markoolio är en märklig artist. Han sjunger mest om sex och sprit, men riktar sig ändå till barn. Det borde göra vilken förälder som helst orolig, men det är som att det inte gör det. På något vis lyckas han göra det på ett sådant sätt att det fungerar, kanske för att det mesta är humoristiskt och skämtsamt. Sedan är det egentligen ganska snällt, även om det är grovt.Det är bra att gå över gränser och det är helt klart bra att barn inte bara får se Teletubbies utan också får lära sig ett och annat om ångest och sprit, det vill säga den riktiga världen. På så sätt känns det ändå kul framför PDOL:s stora scen, med alla barn som sitter på sina föräldrars axlar och sjunger med. Men om man funderar på Markoolio själv så blir det lite mer obehagligt. När man funderar kring vad han vill och ärligt talat känns det som att hans låtar har en ärlig botten, och att de inte bara är plojlåtar. Det är lätt att tänka sig att festandet i texterna har en biografisk grund. Även den något deppiga Jag orkar inte mer. Egentligen tror jag att han drömmer om att ha äldre fans (alltså, äldre tjejer), och då blir hela grejen kanske lite väl snuskig. Hursomhelst levererar han fortfarande på scen, även om det emellanåt kan kännas lite tröttsamt. Om musiken finns det inte så mycket att säga mer än att den följer ett givet koncept. Alla låtar låter exakt likadant, det är refrängerna och texterna som ändras. Bakgrunden är ständigt den samma.När de väver ihop flera låtar i ett medley märker man knappt när det blir en ny låt.Hitsen är förbluffande många när de radas upp så här, och det är smått imponerande när man märker att man känner igen och kan texten på nästan alla. Som bäst blir det nog mot slutet, när de spelar Mera mål följt av In med bollen i mål, och brassar på med konfettiregn och bomber. Då blir det rätt mäktigt, annars känns det mest bara pliktskyldigt.
