Marknaden: Samisk mytologi och kristendom hand i hand
Delar av den
Danijfolkets renar
- Danijfolket skulle man akta sig för. De såg ut som vanliga människor och levde som oss men ändå i en annan värld. Barn kunde rövas bort. En gång när jag och en äldre renskötare var ute med skidorna för att samla renar till en skiljning såg vi en hel renhjord nere på en myr. Ja, där har vi dem, tänkte vi och åkte ner för backen och genom skogen. Framme vid myren var det tomt. Inte ett enda spår fanns i snön. Jaha, de samlar också, sade mitt sällskap. Så var det inte mer med det, berättar Johan Märak som är övertygad om att det var Danijfolkets renar han såg.
Tiden som renskötardräng under ungdomsåren, då lönen var en vaja i månaden, minns han med glädje.
- Det var en av mitt livs lyckligaste perioder. Flottningen var också rolig. Det gällde att jobba som rackarn då vattnet räckte till, säger Johan Märak som sedermera utbildade sig till diakon och arbetade i Västerås.
På inrådan av biskop Ivar Hylander läste Johan Märak i Uppsala och prästvigdes år1969.
Men redan som barn höll han begravningsgudstjänst för sparvar och andra smådjur i Lillselet.
Naturliga budskap
Hela familjen var troende. De gamla traditionerna levde kvar sida vid sida. Vissa saker, som att bära kniv i bältet, snickra eller att vissla en söndag, gjorde man bara inte. Då kom Stalló. Men det var fullkomligt naturligt att höra hur någon ställde upp skidorna mot husväggen och steg på farstubron, trots att ingen kom.
- Då visste vi att någon skulle komma nästa dag. Egentligen är det inte så konstigt. Jag tror att det är stark längtan, känslor och oförrätter som får oförklarliga saker att hända. Som i Kvikkjokk till exempel, där det har hänt mycket konstigt på ungdomsgården. Kaffepannan har hamnat på spisen, dörrar har öppnats och stängts, steg har hörts. Fönster har plötsligt öppnats. Men tänk vad många människor som funnits där redan under gruvdriftstiden och allt de varit med om.
Johan Märak berättar att det är ganska vanligt att böcker plötsligt ramlar ned från hyllor. Han tolkar det som ett andebudskap, kanske om att något bör läsas. Han har lyst frid i flera lokaler, bland annat i ett kontor där en anställd kände någon andas i nacken, som om de läste dokumenten på skrivbordet över hennes axel.
Lyst frid
- Jag har lyst frid över rum, frid över den oro som funnits och frid över det som har hänt. Jag har hört steg och känt kalla vindar som strykit bakom ryggen. Men det har blivit lugnt.
En gång blev Johan Märak riktigt rädd. Han jobbade som timmerhuggare och stannade ensam kvar en natt i skogskojan han delade med övriga arbetare, trots att han tidigare nätter hört hur någon gått in och ut genom ytterdörren. Han lade en ask tändstickor och ett ljus bredvid sängen där han kröp ner ganska sent.
- Jag hade kokat kött under kvällen och lämnat grytan på bänken. Jag vaknar och hör hur någon kommer in och rumsterar i köket. Sedan öppnas dörren in till kammaren där jag ligger och någon går mot min säng. Jag greppar efter tändstickorna men de är borta så jag gör korstecknet och säger gå härifrån i faderns, sonens och den helige andens namn. Då försvinner stegen ut. Men kötttgrytan fanns nere på golvet och tändstickorna var spårlöst borta, berättar Johan Märak som tog rälsbussen till Jokkmokk morgonen därpå.
Inga spår
Inga spår fanns i snön där utanför. Ytterdörren var olåst, trots att han låst den kvällen före.
- Jag har varit med om många saker som förnuftet inte kan förklara. Det oförklarliga får bara accepteras av oss på samma vis som förfäderna fick göra. Jag har haft många diskussioner med teologer som haft åsikten att sådant nästan varit hedendom. Men för mig lever det här kvar, säger Johan Märak.
Så jobbar vi med nyheter