Marknaden: Ingrid och Petter Piltto saknas i marknadsvimlet
Ett brev kan
- Det gäller att hålla värmen. Vi brukar slå av elströmmen om dagarna, säger Ingrid Piltto som varit ute och skottat snö.
Nu för tiden hör det till hennes sysslor. Petter Piltto sitter på en av köksstolarna och snörar på sina lappskor, med foten på en pall. Även om han blivit 90 år gammal är de blå ögonen fortfarande pillemariska och handslaget fast. Här finns det kraft. Som Petter Piltto säger själv:
- Käften och huvudet är det inget fel på. Det är bara benen som inte är som de ska längre.
- Ja, vad kan du tro när du är 90 år, säger Ingrid Piltto som är några år yngre.
Båda har rätt
En munter ton råder mellan paret som varit gifta i 60 år. De skojar friskt, lite grovt emellanåt och skrattar sedan samstämmigt gott. Det enda de inte riktigt kan enas om är vissa årtal och datum.
- Nå, låt det då vara. Det är så vi brukar säga, säger Ingrid.
- Jo. På det viset har vi rätt båda två, säger Petter som plirar bakom glasögonen.
Det har sin förklaring. De rätta glasögonen kom bort då han var inlagd på sjukhus för en tid sedan.
- Jag brukar säga att de har sytt in de i magen. Men jag hittade de här glasögonen som jag lånat istället. Om jag plirar så här, säger Petter och demonstrerar genom att blunda med ena ögat och kika med det andra, ser jag ganska bra. Men om jag har dem för länge blir det bara suddigt.
Därför kör han inte längre bil sedan i fjol. De tar bussen eller åker med bekanta för att handla mat i Gällivare en gång i veckan. Men någon riktig soffliggare har han inte blivit.
- Jag mår så dåligt om jag ser att Ingrid arbetar, om hon börjar sticka eller något, och jag bara ligger på kökssoffan. Då brukar jag säga: gå och lägg dig du också, säger Petter Piltto.
Slumpartat möte
Att det skulle bli de två som stegade fram till altaret i Porjus kyrka 1947 kom sig från början av en slump. Petter Piltto, som kommer från trakterna kring Karesuando, låg i lumpen i Boden under några år då andra världskriget pågick.
- Då mötte han min morbror som var där med renarna. Petter såg väl att det var en lappgubbe så de började språka och så gav han ett foto på sig själv, med namnet på baksidan, som morbror skulle ge vidare till någon vacker flicka. Det kortet fick jag, säger Ingrid Piltto som inte tycker att hennes gubbe har förändrats något nämnvärt sedan dess.
- Här ska du få se fotografiet som gjorde att jag åkte dit, säger Petter Piltto och tar fram ett gammalt foto i svartvitt som visar en stilig yngling.
När Ingrid Piltto en tid senare fick läsa sin kusins brev fanns en nedklottrad hälsning från Petter Piltto i ena hörnet. Brevet var från hans kusin.
- Då skrev jag ett brev och frågade om det verkligen var samma person som jag hade kort på. Och det var det. Det blev brev efter brev, säger Ingrid Piltto.
En tid senare klev Petter Piltto av tåget vid Porjus järnvägsstation år 1944.
- Nog brände det att få träffa Ingrid. Men jag var rädd för att träffa svärmor men oj, vilken människa. Det var som att komma hem. Jag fick gifta mig med Ingrid men fick lova att inte ta henne till Karesuando, säger Petter Piltto.
Sedan dess har paret Piltto bott i Porjus och trakterna där omkring. Petter Piltto har bland annat arbetat vid det forna smältverket och tjänstgjort åt Vattenfall i många år.
Men han hade inte samvete att bli renägare, trots erbjudandet från Ingrids mamma som blev änka tidigt.
- Jag kunde inte ta över en annan familjs renhjord då jag kommit hit utan att äga en enda ren, säger Petter Piltto.
Skolstryk
Han minns sin första dag i Karesuando, då han storögd och bortkommen kom till skolan. Han blev vän med prästens flicka men fick stryk otaliga gånger av den elaka föreståndarinnan vid arbetsstugan där han bodde.
- Hon gjorde en knut i riset och slog så baken blödde ibland. En gång hade jag tagit brödskivor i fickan, åt en som skickats i säng utan att få mat. När det upptäcktes fick jag stryk och sedan sitta vid dörrkarmen och titta på då föreståndarinnan åt och hånades och sa: "vad gott det ska bli med en liten smörgås", berättar Petter.
Ingrid, som kom från en renskötarfamilj som flyttade med renarna, gick i skolkåta i Vaikijaur. Två äldre systrar gjorde skoltiden lite lättare. Terminen började i december och slutade i februari. Då återförenades hon med familjen under vintermarknaden i Jokkmokk och åkte hem med dem.
Men då Ingrids familj flyttade till fjälls under sommaren, och Ingrid som nygift blev kvar, fälldes allt någon tår.
- Det är klart att nog kändes det. Jag var ju van att flytta till trakterna kring Vaisaluokta. Mamma kan inte ha haft det lätt med fyra barn. Min syster föddes i november vid fjället Akka. Men jag har inte haft tid att sakna det där livet. Vi har alltid haft fullt upp, säger Ingrid Piltto.
Marknadskåta och fiskrökeri
Redan på 1950-talet startade paret Piltto sitt fiskrökeri längs väg 97, mellan Porjus och Gällivare. Varje sommar sedan dess har Ingrid vägt, paketerat och sålt rödingen sedan Petter rökt den med enris. Dessutom har egentillverkad slöjd och hantverk funnits till försäljning, sådant som saluförts under otaliga vintermarknader. För Pilttos tältkåta med varm renbuljong, smörgåsar, hemstickat, sameslöjd och lappskor i ett av marknadshörnen har blivit ett med marknaden. Tills för tre år sedan.
- Då slutade vi. Det är mycket jobb med det där. Och jag blev portad från försäljningen av Ingrid sedan jag sålt två par av hennes lappskor, som hon sytt åt fullvuxna karlar, för bara 160 kronor. Jag såg att Ingrid blängde när jag gav henne pengarna. Men inte förrän vi var hemma och hon frågade var resten var kom jag på att jag tagit 80 istället för 800 kronor, berättar Petter Piltto.
Bra liv
Paret Piltto tvekar inte om var de skulle ha bott om de fått leva om sitt liv.
- På berget här ute. När vi tittar ut genom köksfönstret och ser solen lysa där är det så vackert, säger Ingrid.
Och får medhåll av Petter som öser beröm över Ingrid.
- Jag måste väl börja tro att jag är så där bra nu när han har sagt det så många gånger, säger hon.
Som Petter själv beskriver det:
- Vårt liv har varit pickigt som en hackspett men aldrig med några större problem. Vi har haft det lugnt och fridfullt hela tiden. Jag har haft bra jobb, god hälsa och en bra kvinna. Vad ska jag önska mer? säger Petter.
Med glimten i ögat förklarar han att de alltid haft så mycket att göra att de aldrig fick tid att skaffa barn. Ingrid ler.
Så jobbar vi med nyheter