Marknaden: Hård kamp mot svälten

Gullhjärta, kom, kom gullhjärtat, ropar Anne Pavval med låg röst utanför en av renhagarna i Nausta, några mil utanför Jokkmokk.
En ståtlig vaja med något säregen päls kommer genast fram till stängslet och sträcker ut mulen för att låta sig klappas. Bland hundratals renar känns somliga igen direkt, även för ett otränat öga. Det är dock inte så många, till skillnad mot de som har vanan inne. Hur renar och öronmärken kan skiljas åt kan verka som en gåta för den oinvigde. För familjen Pavval är det ingen konst alls. Däremot kan det vara svårt att få matvägrarna att börja äta konstgjort foder i form av renpellets som är nödvändigt för att överleva vintern.
- För oss i lågfjällsområdet är det katastrof med betet. Visst har det varit dåliga år tidigare då vi fått utfordra då och då. Men vi har aldrig haft hela renhjorden på foder samtidigt, som nu. Vi började att släppa ut renarna i Nausta i december och trodde att de skulle klara vintern här men det gick inte. De har bara vandrat runt utan att kunna gräva sig igenom snön, säger Per Israel Pavval från Tuorpon sameby.
Gammelskogens hänglav räcker inte till. Familjens hela renhjord har samlats in då snön är hårt packad och ett islager finns närmast marken. Renmossan är oåtkomlig. Vinterns andra insamling pågår till viss del fortfarande. De sista strörenarna drivs med skoter mot inhägnaden i Nausta.

Personligheter
När renpellets hälls i de utställda krubborna, ja redan när säckarna tas fram, samlas de modigaste djuren snabbt kring maten. I den stora hagen är renarna lugna och verkar ganska tama. De kommer väldigt nära och står alldeles intill.
- Det är roligt att se renarna så här välmående, som den här som idisslar och småblundar, säger Sigvard Pavval.
Vissa renar har fått namn, efter utseénde eller personlighet. Den vita renen heter Lill-Gulli.
- En kallar vi för Klius för han gillar att bli kliad i pannan, säger Sigvard Pavval.
Men i ett mindre hägn intill finns några stackare, en del skadade och halta och lytta, som mer eller mindre har gett upp.
- En del blir som apatiska. De har väl varit utan mat för länge. Då får de sockervatten som hälls i munnen från en flaska, ljummet så de slipper slösa energi på att värma upp vattnet i magen, säger Anne Pavval.
- Äldre renar matvägrar och måste stängas in för att de ska börja äta pellets. Yngre renar, som fått äta från balja tidigare, är vana och kan få andra renar att ta efter. Annars är det kämpigt att få dem att äta, säger Per Israel Pavval.
Nykomlingarna får vara i en särskild hage under en vecka eller längre. Så snart de vant sig vid maten och man sett att de är i god vigör släpps de ut bland pelletsätarna i den större hagen.

Kraftig åtgång av foder
Två gånger om dagen är det dags för mat. Varje ren äter pellets för cirka fem kronor dagligen. Ett nytt lass med pellets är på ingående med lastbil. Familjen Pavval har mellan åtta till tio mil att färdas dagligen mellan bostad och inhägnade renar.
- Det man fasar för är att det ska komma något rovdjur till hagen. Det är ju öde vildmark här, säger Per Israel Pavval.
Ibland övernattar de i någon av skogskojorna i området som numera hör till militärens raketskjutfält. De flesta i Tuorpon sameby utfordrar sina renar. Men några vintergrupper som fanns kring Virihaure och Staloluokta kom aldrig ner till skogslandet. Betet bedömdes vara bättre i fjälltrakten där snölagret är mjukare.
Bröderna Pavval har varit med inom renskötseln långt innan mobiltelefoner och GPS-navigering fanns och vet hur man förmedlar sig utan sådant under samlingar och annat.
- Vi hoffar. Hoo säger man och då hoar näste man så man vet var han är och så där fortsätter det tills man hört var alla är. Men när man vill något, om man behöver hjälp, hoffar man igen och igen. Då vet man att den personen har fått problem, säger Per Israel Pavval.
Dock är hoffandet en konst i sig. Ett annat hoande används för att driva renarna, och fler hoffanden finns för annat så det går alltså inte att gasta hur som helst i renskogen.

Marknaden: Hård kamp mot svälten

Hundratals renar