Plötsligt hängde han bara där framför mig. På ett litet polaroidfoto ovanför kuvösen. Det där var en av mina söner och jag ... ryggade nästan tillbaka. Han såg så eländig ut. Det var första gången jag såg hela ansiktet, fyra dagar efter det planerade kejsarsnittet. Då mina barn plockades ut tio veckor innan beräknat, var de så små att de direkt fick både CPAP, mössa och diverse mätinstrument kopplade till kroppen. Ibland fick de också ha solglasögon, ett slags tygstycke som fästes runt huvudet. Så när jag tänker tillbaka på det såg man egentligen inte mycket alls av de små kropparna, ialla fall inte ansiktet. Men nu hade nattsköterskorna alltså tagit bort all utrustning på ett av mina barn för att tvätta honom och samtidigt passat på att fota honom. Och vad gör mamman, jo, hon börjar grina. Inte för att mitt barn såg ut som en utomjording, jag tyckte han var jättefin, men för att man verkligen såg hur liten han var, ofärdig. Jag brukar titta på de där korten från sjukhustiden ibland och tänka att vi var så naiva. Hur kunde vi gå omkring och vara så glada och lyckliga? Hur kunde vi titta på dem i kuvöserna och inte bli rädda? Varför bröt jag inte ihop när en av sköterskorna sa till mig att jag nog inte skulle stryka mina barn över tinningen, att de faktiskt upplevde den beröringen som obehaglig? Jag minns att jag mitt i allt det här gjorde ett försök att bli någon slags expert på det mina barn gick igenom. Jag försökte plöja igenom en bok om prematura barn och vården kring dem. Men en klok sköterska bara skakade på huvudet, la bort boken och sa att vi skulle fokusera på att sitta vid kuvösen, mata, tvätta och två gånger om dagen sitta känguru. Så här i efterhand kan jag se att hon försökte skydda oss. Inte genom att undanhålla information utan genom att hindra oss från att oroa oss för det som kanske kunde hända. Så hur håller man sig ovanför ytan i en sådan här situtaion? Hm, ja, det är nog precis som Per och Sofia här intill säger - man får helt enkelt bestämma sig. För oss fanns inga alternativ. Från den dagen vi fick veta att ett av våra barn inte växte som det skulle och att de förmodligen skulle plockas ut vilken dag som helst, fanns det bara en möjlig utgång. Vi skulle få barn. Två, friska barn som vi skulle åka hem med efter x antal veckor. Punkt. Och så blev det ju. Men nu till något helt annat - ett litet tips. Kolla in Sandra Dahlbergs blogg (asså den tjejen verkar faktiskt jäkligt smart), www.sunkmamma.blogg.se. Störtskönt förlöjligande av alla supertöntiga modebloggar. Heja Sandra! Trevlig läsning!
