Mångfacetterad verbaltennis a la Jonas Gardell

Väckelsemöte med Jonas Gardell
Hermelinsskolans aula
Lärkan
Fredag 11/2?05

Norrbottens län2005-02-12 06:30
Rolf Nilsén
På scenen: en stol, ett bord.<BR>Och en prudentligt upprisslad tant som steg in på densamma EXAKT 19.00 och i rollen som väckelsemötesledare etablerade sig där.<BR>Vem var hon? Jo, Jonas Gardell. Hade ni trott något annat, nej säkert inte.<BR>Därmed öppnades och inleddes kvällens väckelsemöte, som ägde rum i två etapper; den första med start 19.00 (EXAKT!) och så full fart en timme och 40 minuter framåt. Därefter rast och vila för både tanten och Gardell och så in på scenen igen vid pass 21.30 (säkert EXAKT!) och dags för den andra sessionen.<BR>Men: hur är det egentligen ställt i världen när Gud skickar sms till en barnflicka i Knutby och Kristus är en film av Mel Gibson?<BR>Det undrade Jonas Gardell. Inte alls så speciellt stillsamt, utan mera väldigt upprört och insisterande.<BR>Egentligen är Gardell bara bättre när han gör snabba och effektiva föreställningar som denna, än när han tillåter sig att ta upp publikens tid i flertalet timmar.<BR>Då kan det bli lite riksfjolligt inställsamt och kolasegt ibland. Men det blev det väldigt sällan nu.<BR>Nu dirigerade han i stället frejdigt publiken i diverse allsångsallianser och flörtade ohämmat med delar av den som satt placerade på första eller andra raden.<BR>Det senare brukar han förresten alltid ägna sig åt. Nu var det någon som fick jackan bortslängd (sedermera dock till-bakalämnad) och en ?godbit? som Gardell satt på scenkanten och trånande slängde käft med.<BR>Greppen kan vara gamla och invanda. Men fungerar likafullt, vilket även sketcherna och de utropade tillmälena till publiken (?Knarkare!?) gör.<BR>Och Jonas Gardell jobbar på. Tvärsäkert och hela tiden. I svartprickiga kalsonger och vit t-shirt far han omkring som en osäkrad raket och än ägnar han sig åt svenskhetens problem, än åt Carolina Klüft, än åt ?Therese Alzheimer? och än åt sin egen papparoll.<BR>Vid ett senare tillfälle är han spermie. Vilket även Woody Allen har varit en gång, i en film.<BR>Imse Vimse Spindel kreerades i något slags obrutet amfetamin-tempo. Någon annan allsångsfavorit som Sommar, sommar hade fått en ny text (?Det är så kul att vara bög?) och Gardell växlade mellan att kokett trippa fram över scenen eller också att slängande gymnastisera sig fram över densamma.<BR>Och berättandet flödade bara vidare. Om avhuggna fingrar, om Jan Guillou skalande räkor och om allt möjligt annat.<BR>Förresten: egentligen är det nog enbart Jonas Gardell som, med någorlunda relevans, kan få ihop en monolog om den gamle buskisregissören Ragnar Frisk OCH Sagan om ringen.<BR>I hastigheten liknade han sig själv vid Gollum. Och darrade övertygande fram ?Precious, Preeeeciouuusss!?.<BR>Publiken small unisont av under det melodramatiska känslorus som den från filmen Livet är en schlager hämtade Aldrig ska jag sluta älska dig så beslutsamt utlöste.<BR>Mot slutet av mötet sjöng han också en sång om sånt som han tror på. Exempelvis om kärleken och en andra chans.<BR>Extranumret bestod av en redogörelse om hur Gud och Jesus diskuterade Knutby (Jesus: ?Det känner jag inte till?, Gud: ?Men du har ju en brud där?).<BR>Egentligen var det väl bara Kristi buksvåger som fattades, i det här totala helhetssammanhanget.<BR>Jonas Gardell kan vara tjatig och schabbligt ojämn, när det vill sig som allra sämst.<BR>Men så var det nu inte den här fredagskvällen.<BR>Då var han reptilsnabb, giftig som en godmodig kobra och spelade skicklig verbaltennis med publiken på ett direkt imponerande vis.<BR>Det var mycket roligt att se honom.<BR>Verkligen.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!