Många öden

Hade lilla Elsy Andersson från Hortlax, född den sjunde maj 1927 fått leva så hade hon i år varit 80 år gammal. Men blott nio år gammal dukade hon under för sin TBC den 22 januari 1937, långt från mamma och pappa och lillasyster.
Bara 14 år gammal avled Henrik Einar Brännvall från Korpilombolo. Han var född den 17 januari 1921. Henrik var äldst av tio syskon, däribland brodern Tore, som berättar för Kuriren:
- När Henrik dog var jag bara fyra år gammal, jag minns honom knappt. Det var säkert sorgligt för våra föräldrar men vi talade inte så mycket om det, livet gick vidare. När jag skulle fylla 60 år och hälsade på en son i Borås passade jag på att åka till Apelviken för att se graven.
Nanny Josefina Blom från Övertorneå blev bara sex år gammal. När hon var fyra år dog mamman och fem av syskonen i tuberkulos. Av åtta syskon blev bara tre vuxna.
Ingvar Norman från Överluleå var åttonde barnet i en syskonskara på 15 barn. Hans sjukdom började som ett sår i en häl. Då det inte läkte kom han till sjukstugan i Gällivare där han genomgick en misslyckad operation. Han blev förlamad upp till midjan. Fyra månader efter att han remitterats till Apelviken dog han 16 år gammal. Pappan Oskar levde frisk som en nötkärna fram till 101 års ålder.
En lång och besvärlig tågresa i liggande tillstånd hade Lisa Eleonora Sundqvist, Arvidsjaur, varit med om innan hon den första juli 1935 kom till Apelviken för vård. Hennes tillstånd var dock för dåligt för någon form av vård. Efter 12 dagar avled hon på sin 15-årsdag den 13 juli.
Dessa och många andra öden berättas om i boken, ett finstämt och värdigt eftermäle av blommor som aldrig fick blomma.

Många öden

Av de många hundra barn och unga och vuxna TBC-sjuka som kom att vårdas vid Apelviken kunde många återvända till sina hembygder kurerade. Men många blev alltså kvar. I Abraham Winkas skrift finns de kärleksfullt beskrivna, de som aldrig fick chansen att leva sina liv.