Mando Diao kör på i klassisk stil
Fredag, kl. 01.15
Stora scenen
Piteå dansar och ler
Mando Diao är tveklöst ett av Sveriges absolut bästa liveband och med sin spelning i Piteå gör de nog ingen besviken. Det är ösigt som fan och extremt tight, men å andra sidan leder det som ingenvart.
Att Mando Diao är ett liveband tycker jag är deras största nackdel. Det att deras drivkraft är att spela live och turnera snarare än att göra grym och nyskapande musik. Jag tycker att de saknar sådana ambitioner. Det är därför som de bara kör på med sin rock av modell 1A och visst, det är inget fel med det i sig, särskilt inte när de gör det så superbt, men ändå: Jag saknar framåtandan.
De kör på i klassisk stil. Det låter som tidiga Beatles fast på en scen under Piteå dansar och ler, med allt vad det innebär med teknik och omständigheter. De har ett gott sinne för sin egen sorts melodier, men inte för något annat. Låtarna är lika varandra och många känns bara som en bland varandra i mängden. Så är det i synnerhet med deras nyare material. De äldre låtarna från första skivan har mer krokar att haka sig fast vid medan de nyare är mer rutinmässiga. Samtidigt är de äldre lite mer naiva, på det sätt som som unga rockband ofta är naiva.
Absolut bäst med konserten är Björn Dixgårds gitarrspel. Han spelar med en sån attack och distinktion i komprytmiken att det är en ren fröjd att lyssna till.
Så jobbar vi med nyheter