Magisk musik att minnas med
Restaurangen Kulturens hus
Fredag 19/1-07
Det här kändes väldigt mycket som en kväll på gamla Kåren på Skeppsbrogatan, cirka 1981 eller så.
På scenen stod först gruppen Ramaskri, som sedan avlöstes av gruppen Norrlåtar och så avslutades alltsammans med gruppen Rekyl.
Såväl gruppmedlemmarna som publiken hade blivit grånade/skalliga/magrare/tjockare/vithåriga eller något annat lämpligt.
Åren hade farit fram fint med vissa, betydligt hårdare med andra. Men den här kvällen var magisk och till sist gick den absoluta majoriteten av publiken omkring och bara log och hade det fint.
Alla steg in i en tidskapsel och reste bakåt i tiden några decennier. Gamla vänner träffades återigen och allt var plötsligt mycket enklare. Kramar gavs och togs emot, glas slogs samman i skålar, en eller annan tår fälldes nog också.
Det var tjock och meningsfull nostalgi i luften. Alltsammans kändes mycket, mycket fint och för några alltför korta timmar kände man sig som om man var 25 år. I stället för 52.
Ramaskris sångare Olle Strandberg meddelade att gruppen när det begav sig kunde tio låtar.
- Så då kör vi väl dom nu igen då.
Och gradvis blev det allt innerligare med den attraktiva jazzrock-fusion som gruppen förde fram, med ett eller annat Sven-Erik Ombergskt trumsolo som krydda i helheten också.
22.10 gick Norrlåtar upp på scenen och klämde i gång med den vilt sprittande Karin och Kalle.
Sedan följde diverse oklanderliga soloinsatser från gruppmedlemmarna, inom den vemodigare delen av folkmusikgenren.
Och givevtvis sjöng Hasse Alatalo också sången om att Kalixälven måste räddas från utbyggnad. Om de inte hade gjort det hade det varit mycket svårt att förlåta dem.
23.15 stod så de väderbitna männen i Rekyl på scenen. Och det var nog det stora flertalet i publiken som främst hade väntat på dem. Trots allt.
Och jag vill nog påstå att det här utvecklades till en av de riktigt stora och tidlösa Rekyl-spelningarna, där Luleås eget The Band framförde alla de låtar vi ville att de skulle framföra på ett alldeles lysande sätt.
Bli inte rädd, Från en huvudlös hals, Slå hårt, I himlen är det för sent, Brott som brott, En annan dag och inte minst även Tjocka Charlie, där undertecknad hade fått ersätta Steve McQueen i en textrad och det får man naturligtvis tacka väldigt varmt för!
Idel STORA ÖGONBLICK och när Danne Bergman, Björn Sjöö, Roffe Hedberg, Morgan Andersson och de andra lät allting gunga samfällt i Låt dem aldrig få dig dit de vill, Stilla dagar i Luleå, Ingen förlorad generation och Vi blir aldrig som ni vill - då fanns det absolut inget bättre och inget mera vi kunde begära.
Det kan väl förresten få bli en årlig tradition med en progg-kväll som denna. Det finns ju också flera gamla band som kan dammas av och hängas ut till vädring, som exempelvis Norrbottens Järn.
Ett regelbundet återbesök i 1982 vore väl inte så fel - eller?
Så jobbar vi med nyheter