En ståtlig stenmur som växer längs infartsvägen och bildar en gigantisk portal över infarten till gården, det är vad som möter alla som kommer för att besöka Åke Hellström i hans Norrbottensgård i Bjumisträsk utanför Töre. Inuti portalen har Åke sitt museum med mängder av gamla bryggeri- och jordbruksföremål, men det är inte museet som det här reportaget ska handla om (även om just innehavandet av ett eget museum kanske kan säga något om personen bakom). I dag kliver vi i stället innanför tomtgränsen och gläntar på dörren till Åkes personliga rum.
Personliga rum, ja. Termen har blivit något av ett ledord för vår tids starkaste inredningstrend, men här är den närmast en underdrift.
När Åke ledsnat på att läsa om alla moderna hem i vitt och svart beslöt han sig för att tacka ja till den där förfrågan om ett hemma hos-reportage som han fick för tio år sedan. Så han ringde Duo och på den vägen är det.
En av sommarens sista dagar rullar jag in genom portalen och får en guidad tur på gården.
Trädgården befolkas av en mängd små och stora statyer föreställande allt från grodor, fåglar och harar till sälar och en jättelik örn med utspärrade vingar. Den sistnämnda lät Åke en finsk stenkonstnär hugga till efter att ha sett en skylt intill vägen.
– Jag kan ju inte finska så jag bad min läkare, som jag vet kan finska, ringa honom. Men då hade han ju bott fler år i Borås!
Djur- och statytemat fortsätter sedan in i bostaden. I vardagsrummet stoltserar en fontän med en inburad påfågelstaty och i tv-rummet på övervåningen huserar ett gäng uppstoppade djur, ovanpå ett par välfyllda vitrinskåp där souvenirer från Åkes många resor runt om i världen visas upp.
– Jag är inte den som dödar djur, påtalar Åke.
Åke berättar att när han jobbade som tidningsbud och var ute mycket kring vägarna så brukade han stanna och plocka upp trafikdödade djur som inte var skadade och tog dem till en taxidermist som stoppade upp dem. Åke har till och med en uppstoppad varg hemma, men den har han köpt (lagligt och med intyg, tillägger han).
En sak står klar – Åke gillar gamla saker.
– Det är bakgrunden som gör det, den sätter fantasin i rörelse. Man börjar fundera över vem som använt just den här grejen och hur deras vardag såg ut.
Vissa föremål har en särskild plats i Åkes hjärta. De tre absoluta favoritföremålen i hemmet är en modell av ett danskt gammalt fartyg som en modellbyggare i Haparanda gjort, ett antikt skrivbord och en drygt meterhög madonnastatyett som Åke hittade under en bussemester i Polen.
– Nu börjar det bli platsbrist, man måste väl bygga ut snart, skrattar Åke.
Att göra sig av med något för utrymmets skull känns inte aktuellt för honom.
– Jag skulle kunna sälja om det finns dubbletter av något. Men jag har aldrig gjort det. Folk frågar ibland, men jag säljer inget, säger han.
Norrbottensgården som är Åkes och Iris hem byggdes på 1840-talet och det var här Åke själv växte upp i en jordbrukarfamilj. Han tog över stället i början av 1980-talet och renoverade det i gammal stil tillsammans med en snickare.
– Det var antingen att riva det eller renovera som gällde. Vi tog bort allt, det var bara timmerväggarna kvar.
Hemmet går i varma toner med mycket mörka träslag, ådringsmålade dörrar och väggarna smyckas på flera håll av väggmålningar som hustrun Iris son Tomas gjort. Möblerna är till stor del antika, köpta på auktioner runt om i länet.
Åke vet inte så mycket om de som bodde på gården innan hans föräldrar köpte den på 1930-talet, men han vet att det en gång hölls en stor dans här när någon kommit tillbaka från Amerika. Minnen från barndomen har han gott om.
– Farfar var här och jobbade, han cyklade hit från andra sidan sjön. Vi hade ett tamt får som hängde med hela dagen. Såhär i backspegeln var det nästan underbart, men det var ju mycket man fick avstå. Det var jobb i första hand om gällde. Men inte har man väl tagit skada av det.
Enligt Åke är det bästa med att bo här att han sover gott, lugnet och att han styr över sin dag, speciellt som pensionär.
Innan det är dags för mig att rulla hemåt berättar Åke historien om hur det mäktiga bygge som portalen utgör kom till.
– När försvaret rev en byggnad i Morjärv fick jag tag på otroligt mycket sten och jag tänkte att jag måste göra något vettigt av det. Det tog åtta år att bygga den. Men fint blev det ju.
Intill utfarten står Åkes runsten som han lät en gravstenshuggare i Kalix göra inför millennieskiftet.
– Jag tänkte att jag måste lämna någonting till eftervärlden, säger Åke.