lyhört

? ÅH, VISST ÄR det fantastiskt! utropar hon. Allt det här! Hon viftar med handen lite ostrukturerat mot himlen och husen sedan jag bromsat in med sparken på väg till återvinningen med tidningar och förpackningar utan innehåll.  ? Ljuset! preciserar hon sig. Snön! Skogen! Och det blir bara bättre!  ? Liksom vi! fyller jag i, smittad av hennes entusiasm,  allt annat är egentligen kulisser! FEL TÄNKT SÅ klart. Att som människa tro sig stå över naturen. Snön, skogen, ljuset har varit och förblir ungefär som nu varje tjugondedag Knut. Medan vi själva kommer att lyftas bort och bytas ut mot nya människor med samma gamla behov. ? HAR NI SLÄNGT ut granen?  ? Hade ingen, säger kvinnan.  ? Men jag, svarar dottern som står bredvid. Har du?  ? Jo, den var ett sällskap men. Har bara belysningen kvar, törs man, tänk om det tjorvar? Vågar du själv?  ? Ja. Men nu måste jag vänta ett helt år för att se om det blev rätt. Vi säger hej och sparken får fart på medarna igen. Med detta färdmedel känner jag mig som i en svartvit film från en by, vid den tid när återvinningen hette slaskhink och bränngrop. Tidningarna återvanns på utedasset. Och gick någon ur tiden var det en tant eller farbror. SUSAR HEMÅT MED med tom spark, svänger in på min gata i ett huj och viker med en sladd av mot huset. Eventuellt kommande trassel får man ta och lamporna åker ner en efter en och kläms fast. Ännu något att göra för allra första gången! Sedan ut med granen och in med oxveckorna, dags att dra sin plog genom frusna fåror. Läste om ett knep i Gerda Anttis senaste bok: Den som vill hejda en ska nypa sig i låret! Ett ordentligt nyp och du glömmer annat för en stund. (Fast det funkar bara om de är någorlunda slappa). I JUBEL ELLER SMÄRTA, livet är heligt. En man som vid nittiotvå års ålder, utan ben och med hjärtsvikt, vägrade låta sonen ta farväl fick frågan: Men pappa, om du nu får fortsätta, vad ska du då göra? Och ett ljus gick över faderns ansikte när han svepte med handen och svarade: Vara med.