Det vimlar av folk på stan med kassar i händerna. Även jag försökte men en top i prickigt fanns inte fast en tjej som hade den på sig igår kväll sa: Jo, den finns kvar. Det är så mycket man söker. Ger upp, ställer mig utanför gallerian och blundar mot solen. Från korvkön intill kommer röster flygande med vinden. - I fredags försvann nycklarna och ändå gick jag bara från bilen och in i affärn och tillbaka, femtio meter, fattar inte hur det gick till! säger den mörka rösten. - Det var väl de små som lånat dem, svarar den ljusa. - De små? - Ja, det sa en farbror när jag var liten. Och de lämnar tillbaka dem sen, brukade han lova. Jag hajar till och öppnar ­ögonen. Där står de, kvinnan ­låter ung på rösten men det är som om hennes barndom varit min. De små under jordi, sjöng en ­gotländsk sångare, kanske det är lika ­överallt. - Tack och lov var bilrutan bak ­lite öppen, fortsätter den mörka rösten som tillhör en man med ­ivriga rörelser, jag tog mig in, ­hittade numret och kunde ringa och skaffa nya, det var bråttom, hade en köpare på den. Och vet du vad som hände i lördags? - Nycklarna kom tillbaka? - Nä, mobilen försvann! Fattar inte varför allt alltid ska hända mig! Tror du man blev kallsvettig, mobilen borta, som att vara utslängd i rymden. Ingen som når en! Det är helt kört! - Du borde kanske skaffa en som sitter fast i väggen? - Nä, för mig funkar bara mobil. Tack och lov hade den blivit kvar i brorsans bil, han fick skicka upp den med post från Sundsvall. Men tjejen på Konsum ville ha legitimation och körkortet hade blivit kvar i stugan, tur att en bekant råkade stå bakom mig i kön. Kan du intyga att jag är jag? sa jag. Och han ­kollade in mig och sa: Men visst har du fått längre hår? Och större mage? - Har du kollat blodtrycket, undrar kvinnan bekymrat. - Äh, det var bara i veckan det råkade strula till sig, svarar ­mannen. Det är lugnt. Jag tar cykeln och drar hemåt. Det kan bli lite stressigt att blunda en stund mot solen.
