- Kan någon av er ta ett kort ? Jag räcker fram kameran till de som sitter bredvid oss på caféet. Kompisen suckar lätt. Men för mig är ett foto ett sätt att stanna upp, hindra ögonblicket från att försvinna. Klick. Lämna in. Klistra. Där sitter det. Det finns, det har funnits, det kommer alltid att finnas. Min pappa dog för tjugosex år sedan. Ännu sitter han med barnbarnen i famnen. Tiden kommer, finns det folk som säger men de flesta konstaterar: Tiden går. Länge var det en sanning att jorden var platt. Gick man för långt ramlade man över kanten. Själv undrar jag om inte tiden är rund. - Vad är klockan? - Snart två. Kompisen skruvar på sig. Vi har suttit i två timmar. Även en lördag kan innehålla tider att passa och förbereda sig inför. En man som stämde träff med mig kom tjugo minuter för sent. Det här kan aldrig bli något, tänkte jag. En annan berättade att han vid sin första date skulle möta sin tjej på Dramaten. När han kom var dörrarna stängda. Vid paus satt hon där ensam. Jag hade bara tur, sa han. Tjugofem år efteråt har han bättrat sig lite. Hon hade tagit det som sin livsuppgift. Räknar numera baklänges när jag ska ut och flyga, sa han. Och den tid som han då kom fram till var minst en timme mer än den han tänkt sig. - Vi som är tidsoptimister är kreativa människor, sa han. - Ni tvingas att bli det, sa jag. Att klockan två faktiskt är klockan två är det inte alla som förstår. Jo, med ögat men det känns obehagligt med en tid som närmar sig. Annat kommer tack och lov alltid i vägen, något de inte rådde över. Förresten, fem minuter kvar, varför inte slinka in och göra ett ärende? En väninna berättade att de kände ett par som kallade sig själva Latecomers (komma-sent-are) och därmed överordnade sig. De stjäl tid av alla andra, sa hon och fattade inte varför detta skulle kallas optimistiskt. - Du är fotograf, säger den ena kvinnan till den andra. - Hur gör man? undrar denna. Klicket hörs inte ens. Men ögonblicket har nitats fast.
