I början av månaden packade Lucas Nilsson ihop kameragrejerna, en stor kameraväska och en för blixtarna med batterier, för att åka till Åre. Det blir fullt i Opel Astran när han och flickvännen Julia också trycker in sina väskor med kläder och annat som de behöver. Julia ska jobba på hotell i Åre under vintern och för Lucas blir det fotografering. Exakt vad vet han inte ännu, det beror på bland annat snötillgången.
På sommaren jobbar Lucas i lager i Norge, på vintrarna arbetar han med att fotografera snowboardåkare.
– Jag har rest och jobbat väldigt mycket. Någon vinter var jag i USA och så har jag varit en vinter till Kanada för att fotografera. Mesta tiden är det ändå i Europa och i Sverige jag gör fotouppdragen.
På frågan varför han började fotografera tvekar han först.
– Jag var inte nog bra för att bli snowboardproffs, men så kan man ju inte säga. Nä, men jag har alltid gillat att fotografera och så är ju pappa fotograf och det har väl inverkat.
Lucas pappa heter Pelle Nilsson och är fotograf i Luleå och har ateljé Grodan.
Parallellt med att gå idrottsprogrammet med inriktning basket i gymnasiet åkte Lucas mycket snowboard och han har många kompisar som åker. Bland annat en kusin, Jonathan Nilsson, som under en tid åkte snowboard på professionell nivå. Fotokarriären startade med att fotografera honom och de andra kompisarna, det är ofta så det börjar för snowboardfotograferna. Han förklarar:
– Det är uppbyggt så att åkarna varje år vill göra en film på sina nya trick, coola saker de gjort och vilka nya ställen de varit på. De behöver också stillbilder på det här. När man fotar snowboard så är det ett filmbolag med. Åkarna behöver en del i en film så att de syns och förtjänar sponsorerna. Bilderna behövs till tidningar och till reklam.
Fotografer och åkare arbetar nära varandra i snowboardvärlden.
– Vi vet aldrig vad vi ska göra när vi åker ut tidigt på morgonen och letar ett ställe att bygga hopp på. Så bygger vi tillsammans, vissa tar flera dagar att göra. Vi är ett gäng, de åkare jag fotograferar och reser med är mina vänner.
Fototekniskt är det ljuset som är den största utmaningen.
– Det är väldigt mörkt här och jag släpar med stora blixtar och batteriaggregat för att ljussätta.
Snön ska helst vara orörd på bilderna.
– Det ska inte vara några spår i landningen innan, så man har en chans att ta bilden. Det är prestige.
Det som Lucas mest håller på med är street snowboard.
– Det är det som är störst nu. I street snowboard åker åkarna på gator och räcken i städer istället för i backar. Det är mer tillgängligt. Ska du ta dig ut till berg måste du ha en skoter, det kan komma laviner så du måste ha kunskapen om det och så behövs mycket snö. Street snowboard kan man åka med knappt någon snö alls.
Lucas har fotograferat snowboard i fyra, fem vintrar, men förra året fick han ont i ryggen.
– Jag var skadad hela vintern. Det började med att jag fick ont och så blev det bara värre och värre. Jag var i princip sängliggande mellan oktober och januari med en förslitningsskada och diskbråck. Jag hade problem att ens gå, det tog nästan en timme att gå mellan Sensia där jag tränade och hem till Gültzauudden. Först i februari kunde jag börja resa och jobba lite lätt.
Lucas säger att han kommit på benen igen tack vare rehabträning. Fotojobbet innebär att bära tunga kameraväskor i oländig miljö och det sliter på kroppen.
– Det är bara att rehabba för fullt, som jag har förstått måste jag göra det hela livet. Bara träna, träna, träna för att ryggen ska fungera.
Nu hoppas han att ryggen ska hålla för lite vanlig snowboardåkning och att han ska kunna spela basket i framtiden.
– Jag hoppas att jag kan åka lite och att jag kan vara ute på berget och åka mjukt, men man är väl orolig att det inte ska gå.
I våras var han ute i Sarek och gjorde jobb med några skidåkare. Lägret låg fem mil från närmaste väg åt alla håll.
– Jag tänkte att om ryggen rasar nu blir det att trycka morfintabletter.
Men det gick bra och Sarekjobbet var en typ av uppdrag som han tänker sig göra mer av i framtiden.
– Vi får väl se, det lutar väl åt att det blir mer av äventyrsjobb. Jag vet inte om jag vill vara 45 år och hänga ute med den nya 18-åriga snowboardtalangen som vill festa. De flesta åkarna är unga, det är inte många som håller ut till trettio.
Även om han nu grubblar på att lite byta inriktning så är snowboardfotograferingen inget han velat vara utan.
– Det är väldigt dåligt betalt för timmarna jag lägger ner, men det också det roligaste jag vet. Om jag inte skulle få betalt alls kanske min kameraväska skulle vara lättare, men jag hade ändå velat vara med ute i bergen.