Ljuva spännande barndom

Livet ska vara som för en fjäril, en sommardag. Så begripligt vardagspoetiskt beskriver Henry, sammanbitet sentenssägande och med solglasögon försedd Lucky Strike-rökande äldre bror, till den 14-årige Erik det idealiska läget i den här filmen som mycket troget bygger på Håkan Nessers nostalgiska vemodsskildring Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö. En film som känns alldeles äkta, alldeles meningsfull och alldeles, alldeles genomgripande bra spelad och dramaturgiskt strukturerad också. Som i så många andra lyckade filmer (Mitt liv som hund, Den bästa sommaren, med många flera) är det minnen från en barndoms sommar som reflekteras här. Erik är som sagt var 14 år och får tillsammans med kompisen Edmund tillbringa sommaren i ett hus ute på landsbygden någonstans, som av obegripliga anledningar kallas för Genesaret och ligger intill en sjö. Mamma ligger på sjukhuset och äts upp av kräfta. Pappa är tystlåten och bränner vid maten och kommer bara undantagsvis på besök, från fångvaktarjobbet inne i stan. Men brorsan Henry (inlevelsefullt spelad av en närmast maniskt kedjerökande Jonas Karlsson) finns ju där. Han har varit till sjöss men jobbar nu som nyhetsreporter på lokaltidningen ?Kurren?. Fast nu har han tagit ledigt och försöker värka fram en roman på reseskrivmaskinen. Det är slutet av 1950-talet och en strålande fin sommar. Ännu finare blir det när den änglalika Ewa, av pojkarna kallad för Kim Novak eftersom de tycker att hon liknar den amerikanska filmstjärnan så mycket, kommer in i deras liv. De har haft henne som lärarvikarie och nu återkommer hon, som Henrys flickvän. Men nu hopar sig orosmolnen också över idyllen och något kusligt inträffar. De mörka stråken hör också till livet. Något som de knappt tonåriga, men kanske ändå mycket äldre, pojkarna får anledning att lära sig. Anton Lundqvist och Jesper Adefelt är fullkomligt naturliga och mycket trovärdiga som Erik och Edmund och Helena af Sandeborg självlysande som Ewa/Kim Novak. Och filmen om de här människorna och om den här sommaren tar man verkligen till sig, ser med ett stillsamt leende och mår bara bra av. Livet ska ju vara som för en fjäril, en sommardag. Men är ju ändå inte alltid det. Fast när man ser Martin Asp-haugs film så känns det som om detta är en sanning, att vårda sig om. betyg: 4 kurirhästar