År 2009 såg jag den kanadensiske violinisten Owen Pallett fylla Annedalskyrkan i Göteborg med ljuv musik, under den tredje Way out west-festivalen.
Nu vill jag inte påstå att Linnea Olssons framträdande i Piteå Stadskyrka under årets PDOL är lika bra som det var - men det beror främst på att hennes material i grunden inte är lika starkt. För hon besitter verkligen en talang och ett tonöra som kan matcha Palletts.
Det är såklart inte en särskilt målande beskrivning om man inte känner till Owen Pallett, men vad Linnea Olsson har gemensamt med honom är helt enkelt att hon, alldeles ensam på scen, skapar stråkburna ljudlandskap.
Spår efter spår spelar, samplar och loopar hon slingor, riff och utfyllningar på sin cello, tills vackra mattor växer fram. Sedan sjunger hon, ömsom finstämt och ömsom nästan operaartat, inför den vördnadsfullt stilla publiken.
Jag måste vid ett flertal tillfällen motstå impulsen att föra anteckningar under konserten, eftersom det känns som att Linnea Olsson förtjänar min ständiga, odelade uppmärksamhet. Att jag liksom måste låta mig förloras helt i musiken. Speciellt när hon, med jämna mellanrum, låter ett par oväntade covers falla in i sitt set. Unfinished sympathy av Massive attack, Video games av Lana del Ray, Sex object av Krafwerk och Unravel av Björk. Alla minst lika bra som originalen.
Då var det bara det där med det egna låtmaterialet. Där finns mycket utrymme för förbättring, i mitt tycke. Men då pratar vi egentligen mest om hur det låter på skiva - för live är det helt magiskt.