Livet är ett tivoli

Ryggsäcken stramar, kameran dinglar och svetten lackar när jag tar sikte på Pite havsbads strand. Jag kanske inte hade behövt slumpen till hjälp för att komma till Pite havsbad, men det är en skön plats att börja på när det är högsommar. Och det gjorde att jag träffade tivolidirektören Bengt. Bengt Andersson ser missmodigt på mig och min kamera när jag strövar genom det folktomma tivolit. Förmodligen tror han att jag ska skriva något om polska gästarbetare eller arbetsmiljölagar. Han tar kontakt genom att låtsas vara intresserad av en felparkering. Jag lovar att inte skriva om de polska gästarbetare som fyller tivolit och Bengt får något vänskapligt i blicken och bjuder på kaffe och mariekex. Han är den sortens man som hoppade av skolan för att ge sig ut på vägarna och göra sin grej. En fritidslivets roadie som de senaste 26 åren besökt små orter landet över med sitt alltjämt växande tivoli. ? Jag började från noll, har inte ärvt något som många andra i den här branschen, berättar han. Det började med ett par radiobilar och en lotterivagn. I dag är de ett fyrtiotal vagnar, mest klassiska attraktioner; kaffekopparna, ufo-jeten och den glada larven. Tillsammans med ett dussin lotteristånd förstås. Han lever enkelt i husvagn under sommarsäsongen tillsammans med hunden Stina. Det finns tivoliarrangörer som kör mercedes och har guldarband, men Bengt tror inte att det imponerar på så många besökare. Bengts knep för att synas är i stället att lotta ut billiga gosedjur med konceptet vinst varje gång. Då bär besökarna omkring med ett litet signum för tivolit. Det är ett tufft liv, tivolilivet, lite som en rockstjärna på turné faktiskt. Men det är klart, det är inte som på Kiviks marknad på 1970-talet. Tivolit håller inte på med strippor eller så, försäkrar Bengt. Han tror att det ofta är utslagna kvinnor som strippar på tivoli. Bengt har bara anlitat en strippa en gång. Det var vid midsommar i Tornedalen 1984 och Bengt hade hört att det skulle gå lite vildare till där uppe i norr. När affischerna sattes upp fick Bengt en utskällning av polisen för att anslaget var för vågat. ? Men samme konstapel stod längst fram när det var dags för uppträdande, efter showen frågade han mig vilket hotell hon bodde på. Då var han minsann inte polis längre, säger Bengt. Han tror att om han skulle skriva en bok om tivolilivet skulle läsarna bara tro på hälften. På stranden lär jag mig att jag inte ska bli vetenskapsman. Jag möter nämligen den holländske motorcyklisten Gerhard som är lärare i matematik på ett universitet i Holland. Ju äldre han blir desto mer blir han varse sina begränsningar, förklarar han. Det finns andra som är smartare än honom, mer snabbtänkta. Men måste man vara superintelligent, undrar jag. ? Mitt yrke är att driva vetenskapen framåt, så naturligtvis, säger han. Mindre vetenskapligt sinnade travar Karolina och Markus Finnberg omkring i det långgrunda vattnet. Gerhard rullar upp byxorna och tar några steg ut. Med ett leende återvänder han och säger att han är glad att han åkt hit. Efter en rundvandring i den spartanska familjeidyllen på husvagnscampingen stannar jag upp vid latrinavloppet och bestämmer mig för att husvagn inte är min melodi. När jag står där kommer bilmekanikern Torbjörn Brännström för att tömma sin husvagnspotta. Han gillar camparlivet. Han var husvagnspionjär på det tidiga 1970-talet och återvänder sedan 26 år till säsongsplatsen 134 på havsbadets camping. ? Avkopplande, inga måsten. Frihetskänsla, säger han med precis samma tonläge som alla husvagnscampare jag tidigare talat med. Det har blivit sent och jag bestämmer mig för att stanna på havsbadet, i tält över natten, och somnar till snarkningarna av en norsk trålfiskare i tältet intill. linus.hook@kuriren.com 0920/375 00