Hennes första minnesbild av honom är tydlig. Hon var sju år och hade hittat ett perfekt spionställe i ett dike då han stilla red förbi på byvägen i Mockträsk. Barbacka. Sju år äldre. Såg inte en skymt av henne. Då.
I dag, 41 år senare sitter de, Therese Henriksson och Patrik Nyström, i samma by som då men vid ett gemensamt köksbord. Där finns också sonen Nils som fyller tio i år och som föddes två år efter de förenats som ett par. Patrik jobbade då, år 2004, uppe i Hammerfest på gasplattformen där. Han hade sedan länge lämnat hästryggen och livet som ridlärare för att först bli chaufför i både mjölk- och lastbil och sedan börja en lång resa genom flera olika länder, yrken, studier och projekt.
– Livet är fullt av upptäcktsfärder. Har man bara modet och öppnar sig för idéer kan man få uppleva mycket, säger Patrik Nyström som tycker att många svenskar borde ta chansen att testa sig fram mer.
Att se nya möjligheter, positivt blicka framåt och samtidigt hålla båda fötterna på jorden är något Patrik och Therese menar är gemensamma drag inom dem.
– Annars hade det nog inte gått att få ihop oss, för vi är egentligen ganska olika. Men vi är bra på att inte fastna i svårigheterna utan tänker mer att vi löser allt eftersom, säger Therese.
För hennes del har livet främst utspelat sig i Luleå och Boden där hon var gift innan hon och Patrik blev ett par och i dag har två utflugna barn, Lovisa och Albin. För Patriks del var det här med att stadga sig, slå sig ned, bygga bo och bilda familj inte aktuellt förrän för ett drygt decennium sedan. Han bestämde sig efter ett par år som myndig hemma i Boden att ge sig själv mer frihet, testa något annat yrke än det i lastbilshytten och unna sig åtminstone tio år med cirkulation. Det blev mer än så.
1988 gick första flytten, då till en utbildning till flygingenjör i Göteborg. När han precis avklarat de studierna dök krisen inom flygindustrin i Sverige upp och inga jobb fanns att söka. Han tänkte om.
– Jag är ingen som sitter och misströstar. Jag är mer lösningsinriktad. ”Hur löser jag det här nu?”. Så jag fick höra talas om en utbildning i Los Angeles där man blev utbildad tungdykare, det vill säga sådana som jobbar kring oljeplattformar. Jag kom in, drog dit och fick en jättehäftig utbildning som gav en massa erfarenhet.
Men, inget jobb. Just när han var klar hade många oljebolag börjat byta ut dykarna mot minirobotar som styrdes uppifrån ytan.
– Jag hade bestämt mig att jag ville jobba i oljeindustrin närmare Sverige, inte i USA eller Mexiko. Men när jag kom till Oslo och sökte jobb meddelade de att det stod 200 erfarna tungdykare i kö till noll och inga jobb. Så, där tog det stopp.
Patrik ler. Det är som om inga motgångar biter på honom. Jag frågar:
Den där situationen hamnar ju många i även i dag. Att de utbildar sig men får ändå inga jobb. Hur hanterar man det på bästa sätt tycker du?
– Jag ser det som så, att livet är en resa som ska levas. Vi vet alla hur den slutar men däremellan gäller det att utmana och testa sig fram. Jag har fått jättebra erfarenheter även av sådant som jag inte fått jobb inom. Resan går ju ändå alltid vidare.
Tillbaka till tiden efter tungdykarutbildningen. Han vände hem till Boden någon sväng emellanåt och jobbade in lite pengar via bland annat lastbilsjobb. Men han kunde inte släppa tanken på att jobba på plattform. Så när en kompis tipsade honom om en civilingenjörsutbildning som verkade passande högg han snabbt på idén. Var den låg? I Edinburgh.
– Där började saker och ting lossna. 1998 fick jag jobb på mitt första offshoreprojekt (petroleumverksamhet på plattformar ute till havs, reds. anm) och sedan har det rullat på.
Livet hemmavid, i Sverige, lockade mer och mer efter att han och Therese fann kärleken. Så, Patrik köpte sig ett hus på den tomt de i dag sitter på, ett riktigt renoveringsprojekt, och började bygga på en framtid där. Han blev efter ett par anställningsår konsult i offshorebranschen, en sådan som jobbar på plattformar eller projekt intensivt en tid och sedan har längre ledighet hemma.
– Det har varit allt från fyra veckor borta och fyra veckor hemma eller två veckor borta och lika många hemma. Det är olika. Sedan 2001 jobbar jag bara i projekt så ibland har det handlat om ett par månader på en plats till tiden i Kanada där jag var två och ett halvt år.
När Kanada dyker upp glimtar det till i alla ögon vid bordet.
– Åh, säger Nils. Nu har jag inte träffat mina vänner där på tre år. Jag saknar dem!
Kanada kom att bli ett gemensamt äventyr. Thereses äldre son Albin följde med henne, Nils och Patrik till Kanada för att bo på östkusten där ett år.
– Gud vad vi trivdes där. Enda slitsamma var att Lovisa, min dotter, ville gå klart estetiska gymnasiet hemma och bodde därför hos sin pappa det året. Men hon kom ofta och hälsade på.
Nils gick i engelsk skola och hanterar i dag språket riktigt bra.
– Jag kan mer än mina kompisar här, säger han och ler under luggen.
Men mitt i harmonin hände det som inte får ske. Huset, som Patrik renoverat i Mockträsk under åtta års tid och som till slut stod fixat och klart, brann ned till grunden en decemberdag 2012.
– Grannen ringde och berättade att det inte gick att rädda. Givetvis var det försäkrat. Så, det var inte mycket mer att göra än att börja fixa med papper och bygge av nytt hus. På håll. Det går det med, säger Patrik och ler brett. Igen.
I huset som stod klart 2014 sitter de alla nu. De visar bilder från Kanada, ler. Men många minnen i form av foton från livet innan huset brann finns inte mer.
– Det är ju mycket som att börja om från noll, säger Therese.
Vad gäller att börja om från noll kan man säga att Patrik själv står där just nu. Han och Therese bestämde att det fick vara färdigrest för ett tag, att Nils behöver sin pappa närmare och att livet på gården får vara det centrala.
– Nu sist var jag i Korea. Sista svängen fem månader i sträck utan resor hem under den tiden. Vi bestämde att det fick lov att bli den sista resan. Jag har tyckt det gått bra jobba intensivt borta och sedan komma hem och vara här till hundra procent. Men det är klart, nog har jag många gånger känt att jag behövts mer hemma. Så nu kommer jag fokusera på att bygga ny ladugård, fixa till bagarstugan inuti och utgå härifrån.
Är det så att du börjar landa?
(Therese skrattar)
– Nej, det kan man väl inte påstå. Man vet aldrig vad som väntar. Om fem år har Nils gått ut grundskolan. Kanske säljer vi allt då och drar iväg alla tre? Det där vet man inte, säger Patrik.
– Kanada skulle vi ju gärna återvända till. Helt klart, fyller Therese i.
Men nu är det Norrbotten, familjen, gården, hunden Smulan, hönsen och fåren som gäller. Vi vandrar på tunet en stund. Patrik hinner med att både mata höns, finna en helt nykläckt kyckling, klia baggarna och dra iväg med traktorn en sväng. Therese konstaterar:
– Nils brukar säga att han traktorerar. Det är ett bra verb.