Det är ett rart litet hus med massor av torparkänsla som Lena och Vilmar bjuder in till. Hit flyttade de när ende sonen Jon som sjuåring skulle börja skolan och här har Vilmar genom åren byggt möbler, målat konstverk och skapat skulpturer. I de två gårdshusen är två ateljéer iordningställda och där samsas skatter ur Vilmars långa yrkesliv som konstnär.
Inuti bostadshuset vittnar alla hemmasnickrade möbler om hans känsla för skapandet, en ådra som väcktes tidigt i den lilla byn utanför Gällivare där Vilmar växte upp.
- Jag ville bara måla, snickra och spela musik och nog hände det att mina syskon var arga på mig, det fanns ju mycket gårds- och skogsarbete att göra.
Vilmar berättar om skatten - dragspelet - som pappan alltid låste in. Dragspelet lockade dock Vilmar så mycket att han tillverkade en egen nyckel och tjuvspelade när pappan drog till skogs för att arbeta.
- Där stod jag vid fönstret och spanade ut mot vägen för att fort hinna låsa in dragspelet när pappa kom.
Med tiden upptäckte pappan att Vilmar var en duktig speleman och snart fick han uppträda så fort familjen fick besök.
Livet som lantbrukare var inget för Vilmar och med hjälp av arbetsförmedlingen som sett hans talang fick han plats som lärling hos konstnären Ingemar Callenberg i Luleå. Därifrån gick lärandet vidare via en hemslöjdskurs i Älvsbyn och en konstkurs vid Sunderby folkhögskola innan Vilmar sökte till Konstfack i Stockholm, där han studerade måleri och skulptur i fem års tid.
- När jag berättade för konstnär Callenberg att jag ville gå Konstfack försökte han att få mig att slå det ur hågen. "Man måste vara bildad och beläst om man ska gå där, du kommer att bli nedtryckt av societetsdamerna", sa han. Men det gick ju bra ändå, skrattar Vilmar.
När flyttlasset gick söderut var Vilmar 28 år och då hade han och Lena redan varit ett par i många år. Det var ett stort äventyr även för den 17-åriga Lena att flytta till storstan, där hon efter ett tag som hembiträde läste till barnsköterska och började jobba på Sachsska barnsjukhuset.
- Jag fick ett fast jobb och en tjänstebostad där vi skapade vårt första egna hem. Tidigare hade vi bott i kollektiv och andrahandsbostäder, berättar Lena.
Efter nio år i storstaden längtade paret norrut och flyttlasset gick till Boden, där Vilmar gjort sin militärtjänstgöring och visste att han trivdes. Några år bodde paret i lägenheter inne i Boden innan de fann det lilla huset i Svartbjörsbyn.
- Det passade vår familj och vår ekonomi, men visst fanns här en hel del jobb att göra. Det var dåligt isolerat och vi fick bland annat bryta upp golven för att fixa det, säger Lena och berättar att hon och Vilmar gjort allt renoveringsarbete själva.
Paret har valt att inte dra på sig stora skulder utan leva sparsamt med tanke på såväl miljö som ekonomi. Detta har möjliggjort Vilmars helhjärtade satsning på konstnärsskapet.
- Visst har det varit knapert många, långa perioder men jag har alltid haft ett jobb och gillat att jobba, säger Lena.
Förutom med alla konstverk i det lilla huset och i Vilmars två ateljéer finns han representerad bland annat hos Landstinget, Bodens kommun och på Arvidsjaurs vårdcentral.
Musiken ligger fortfarande Vilmar varmt och hjärtat och dragspelssamlingen på väggen är en minst lika viktig skatt för Vilmar som det där inlåsta dragspelet var en gång i hans barndom.
Otaliga är de spelmansstämmor han spelat upp vid, under tio års tid arrangerade han och Lena själva en spelmansstämma varje år hemma på gården, och vill man som besökare höra ett stycke musik är Vilmar inte nödbedd.