Jag hör till den grupp människor som fascinerat och avundsjukt tar del av berättelser som familjerna här intill. Tänk att bara sälja allt, packa in hela gänget i bilen och styra kosan mot ett helt nytt, oprövat liv? Börja om från noll, ha ett - nej, flera! - oskrivna blad att fylla, massor av nya bekantskaper att göra, ett nytt socialt liv att fylla och en helt ny livsmening?
Vad finns egentligen att vara rädd för - om man får ha sin familj omkring sig och en meningsfull sysselsättning att gå till? Ingenting, enligt veckans reportagepappa Magnus som så länge drömt om att bli hotellägare att han blev tvungen att få testa drömmen tillsammans med sin familj. Jag gapar fascinerat och undrar om det ändå inte kändes väldigt sentimentalt att sälja huset de totalrenoverat? Om det inte var väldigt sorgligt att flytta från vännerna och skiljas från barnens klasskamrater och fröknar?
Jag har också drömt, ibland om att ta med mig familjen söderöver, eller rentav utomlands. Att söka något spännande jobb i en tidningsnisch som passar mig som handsken.
Andra gånger om att helt sadla om och byta yrkesbana för att hinna testa något nytt under detta liv. För flera år sedan var jag så sugen på att bli barnmorska att jag läste in det ämne som fattades i gymnasiebetyget för att till och börja med vara behörig för sjuksköterskeutbildningen. Jag gjorde högskoleprovet och blev antagen till utbildningen men nej, jag började aldrig plugga. Jag blev vid min läst.
Det har såklart att göra med att jag tokgillar den läst jag blev vid. Det var ju DETTA jag drömde allra, allra mest om en gång i tiden. Kan det vara så enkelt att jag fann min drömvärld mycket snabbare än många andra? Eller är jag bara en trist fegis som tycker att det känns som världens mest spännande grej att fantisera om hur det ska bli när vi om några år säljer huset och flyttar närmare stan. Och då snackar vi närmare stan i Luleå. Om jag vågar.
Man vet vad man har men inte vad man får. Men tänk om det man får smakar såååå mycket bättre?
Har du också gjort en stor livsförändring? Något du vill dela med dig av för att peppa oss andra?
Mejla mig gärna: birgitta.wiik@kuriren.com