Det skedde som sig bör efter plumsande i stöveldjupt smältvatten, med svanar och knipor och gräsänder inom synhåll och med storspovens flöjtande som ljudkuliss.
Vi skulle spela in ett TV-avsnitt om bäverjakt. Ett blött avsnitt. Filmaren Jan-Olof fick forcera sankmarkerna med kamera och stativ efter unga jägaren Johan Nordberg. Men väl framme vid ån syntes å andra sidan bävergnag överallt.
Vindriktningen växlade och det kunde lätt ha förstört chanserna. Men till sist dök faktiskt bävern upp. En kort stund senare hade vi både bäver och film och någon minut senare ringde Johans mobil - skottet hade hörts hem. Flerdubbel jaktlycka!
Frusna fingrar med en doft av bävergäll är ett så säkert vårtecken att nu väntar jag mig ingen mera snö.
Det är även träningen på skjutbanan. Lyckligtvis bor vi inte i Borlänge, där två banor brändes häromveckan. Jaktmotståndarna brukar klaga på jägarnas skjutskicklighet, så logiken bakom de mordbränderna var inte helt klar.
Men kanske grubblar jag för mycket. Att hata, hota och förstöra är måhända sin egen lön för en del medmänniskor?
Apropå det la jag nyss på luren efter att ha pratat med en bekant som fått sin adress och sitt porträtt utlagd på en hemsida för vargaktivister, tillsammans med en uppmaning att besöka honom med fogsvans och tändare.
Det var förstås hans eget fel. Han hade gjort något opassande i dagens Sverige. Han hade nämligen gått in på en hemsida och försvarat en man i vargbygderna som aktivisterna retat sig på. Personen ifråga hade börjat skjutsa sina barn till skolan av rädsla för vargen.
Nåväl. Den sortens hot kan också ses som ett vårtecken. De två senaste av mina bekanta som hotats har fått veta att deras små barn skulle sprättas upp, så vargens vänner blir kanske också mildare till sinnes när solen värmer.
Ännu ett litet vårtecken i demokratins Sverige i nådens år 2012.