Lilla tuffa Meja

Det blir inte alltid som man tänkt sig. Ändå hade Sofia när hon gick och lade sig på kvällen den 7 januari förra året, inte en tanke på att hon inom några timmar skulle bli mamma. Beräknat datum var den 18 april och än var det länge till den dagen. Visserligen hade hon varit sjukskriven för högt blodtryck och äggvita i urinen, symptom som i vissa fall kan tyda på havandeskapsförgiftning, men ett barn kändes overkligt långt borta. Inte heller magknipet, yrseln och synbortfallet tidigare under dagen, fick Sofia att tänka på en tidigare förlossning. Men på natten mot den 8 januari började Sofia blöda och Per körde dem till Sunderbyn. Där lades de in för övervakning och det konstaterades att Sofias moderkaka hade börjat lossna. Ett akutsnitt senare, klockan 07.54, blev Sofia och Per föräldrar till en liten, liten flicka som knappt vägde ett kilo. Meja föddes i vecka 25+5 och vägde exakt 890 gram och var 34 centimeter lång. En stark tjej
I lägenheten på Skurholmen har Meja precis vaknat. Ett år och tio månader har hon hunnit bli och som vilket barn som helst kikar hon nyfiket men lite skeptiskt fram bakom mamma Sofia när BARN&föräldrar kommer på besök. Det enda som i vardagen påminner familjen om att Meja föddes extremt mycket för tidigt, är de kontroller på Sunderby sjukhus som de fortfarande får åka på då och då. Dessutom är Meja ganska liten och späd för sin ålder. - Så här i efterhand har vi förstått att vi har haft tur. Det hade kunnat gå helt annorlunda, säger Per. Men Meja var en stark tjej redan från start. Några timmar efter hon sett dagens ljus transporterades hon till Umeå och neonatalavdelningen Barn 4. Där fick hon stanna i tio veckor innan ytterligare tio veckor väntade i Sunderbyn på 56:an. För Per och Sofia väntade en första natt på BB utan Meja. - Vi var varken ledsna eller särskilt oroade. Så här i efterhand förstår vi ju att vi kanske var lite avtrubbade, chockade. Men det var nog då vi bestämde oss för att gilla läget, säger Sofia.Hål i tunntarmen
Läget i det här fallet innebar en vardag på sjukhus, för Per och Sofias del på patienthotellet ett stenkast från den sal där Meja låg. Och som vilka nyblivna föräldrar som helst ägnades dagarna helt åt Meja. Men istället för att lära känna varandra hemma i lugn och ro, fick Per och Sofia sitta vid sin dotters kuvös omgiven av sköterskor och maskiner som blinkade och pep om vartannat. Var tredje timme fick Sofia pumpa ut mjölk som de gav till Meja via sond. Efter drygt en vecka upptäckte en av Mejas läkare att hon fått en hjärnblödning, vilket är väldigt vanligt bland för tidigt födda barn. Ytterligare några dagar senare började Mejas mage svälla upp och efter en röntgen konstaterades att det hade gått hål på tunntarmen och hon opererades för Nekrotiserande Enterokolit, NEC. Operationen innebar att man tog bort nästan tre decimeter av Mejas tunntarm och la upp en stomi. - Vi fick många besked och mycket information under den här tiden. Men vi bestämde att vi bara skulle oroa oss för en sak i taget, det som låg närmast i tiden. Det var liksom ingen idé att just då tänka att Meja kanske skulle ha svårt att sitta still i skolbänken, säger Per. Terapi framför datorn
Under tiden på sjuhuset i Umeå hade Per och Sofia olika behov. Sofia behövde komma i säng i tid och pysslade mycket för att hålla ordning på tankarna. Per däremot, satt ofta med Meja på natten för att kunna prata av sig med nattsköterskorna. Bara någon vecka efter att Meja föddes, började Per och Sofia dessutom jobba på en hemsida. Dels för att hålla familj och vänner uppdaterade och dels i något slags terapisyfte.Det verkar som att ni ändå var så starka under den här tiden, stämmer det?- Ja, kanske. Redan från början sa vi att vi skulle vara glada att vi fått ett barn. För om det inte skulle gå bra så skulle vi ändå ha ett positivt minne, säger Per.- Ja, det där gick lite upp och ned. Ibland flöt det bara på och ibland tyckte jag att det var jättejobbigt att gå till Meja. Jag ville inte ha några tråkiga besked och varje gång jag närmade mig salen så tittade jag först in genom fönstret för att se om kuvösen stod kvar och vad det stod för siffror på displayen, säger Sofia. Annat perspektiv
När det var dags att åka till Sunderbyn vägde Meja knappt 1300 gram. Ändå kände Per och Sofia sig otroligt starka och hade kunnat åka hem direkt. Vilket det inte alls var tal om. Meja vägde fortfarande för lite och behövde komma upp i 2,5 kilo för att läkarna skulle kunna sy ihop hennes tarm och ta bort stomin. Hemresan var alltså fortfarande en bit bort och vistelsen på Sunderbyn blev en enda lång väntan på att Meja skulle gå upp i vikt. Så småningom kunde familjen åka hem på permis över dagen och den 27 juni lämnade de sjukhuset för gott. - Meja! Meja! Storebror Albin har hoppat upp på skrivbordet i vardagsrummet och Meja skrattar när han hoppar ned. Han är en stolt storebror och hjälper Meja upp på favoritleksaken - en röd Bobby car. - Efter det här får allt helt andra perspektiv. Sådant som man kunde haka upp sig på förut känns nu som bagateller. På något sätt är vi mer tacksamma, säger Sofia och fortsätter:- Fast visst kan jag känna mig snuvad ibland. Jag hade inte så mycket mage och inte en enda värk. Men vi lägger inte ned tid på att tänka på vad vi missat. Vi fick Meja och glädjs åt det. Läs mer om Meja på www.mejas.nu