Lekfullt & vågat

Annika Huett erkänner att det var motvilligt som hon började titta på parhus i Gamla Enskede. Då bodde familjen Huett/Nilsson som bestod av Annika och maken Ulf Nilsson samt döttrarna Miranda och Doris på Södermalm. Minstingen Rut var ännu inte född då. På Södermalm hade de tänkt stanna.
- Då ville jag aldrig flytta från Söder. Men vi var trångbodda, vi bodde i en tvåa. Så vi försökte byta lägenhet i fem år när min man föreslog Enskede. Usch, tänkte jag men började ändå motvilligt att titta på parhus, säger Annika.
En höstdag cyklade Annika ensam ut till Gamla Enskede på husvisning. Hon tyckte att området kändes gammalt och mysigt. Stadsdelen har sina år på nacken, 1908 påbörjas anläggandet av Gamla Enskede, som är Stockholms första kommunala trädgårdstad. Gamla Enskede, som till största delen stod färdigt redan före 1:a världskriget, utgörs främst av parhus och enfamiljshus. Huset Annika tittade på var slitet och sjavigt, men det påminde om de gamla arbetarlängorna där hon växte upp i Malmberget.
Och i just detta hus skulle den före detta norrbottningen hamna i vid årsskiftet 2000/2001, trots att hjärtat bultade för Söder.
- När vi flyttade hit var många av husen förfallna. Det här är ett sekelskifteshus, men det var snarare 60-tals känsla inne i huset utan höga socklar, kakelugnar och spröjs. Eftersom sekelskiftesprägeln var borta var huset lätt att göra om. Man behövde inte ha så mycket respekt för det, säger Annika.
Flytten innebar inte att banden till Söder klipptes, barnen fick gå kvar i sina skolor och Annika fortsatte att jobba kvar i sitt kontor.
- Vi var lite tveksamma först och tänkte att vi bor här i ett år sedan kan man ju flytta in till stan igen. Men efter ett år ville vi inte bo någon annanstans.

Klassisk solnedgång
Husets 90 kvadratmeter är uppdelade på två våningar plus källare och vind. På bottenplan finns köket och vardagsrummet. En trappa upp har Miranda, 12 år, och Doris, 9 år, varsitt sovrum inrett efter egna önskemål. Fototapeter med delfiner och den klassiska stranden med palmer täcker en varsin vägg i flickornas rum. I ett litet rum intill har Annika och Ulf sitt sovrum. Minstingen Rut, 3 år, har precis fått en egen liten oas hon också. I hallen som möter en direkt efter trappen har väggarna målats rosa, likaså den lilla sängen.
- Det är skönt att huset inte är så stort. Det är helt lagom, säger Annika.
Köket som ritades av arkitektkompisen Göran Radhe från Gotland går i gammeldags stil, men det mesta är egentligen nyskapat. Skafferiet är nybyggt, men köksluckorna är ett riktigt fynd.
- Luckorna hittades i en container i Hornstull.
Skåpen byggdes ihop av en snickare på Gotland och tanken från början av att luckorna skulle hängas av ibland. Väggen ovanför diskbänken med den gotländska kalkstensskivan kaklades därför hela vägen upp till taket så att man skulle kunna ha porslinet på öppna hyllor och låta kaklet synas. Men luckorna från Hornstull har fått hänga kvar. Detaljen som verkligen skapar känslan i köket är diskhon i porslin, vilken var en gammal dröm för Annika.
- Vi reste jättemycket i sydeuropa och där är det många som har porslinsho, och jag har alltid drömt om att ha en sådan. Så fick jag ett tips av kompis som hade hittat en man som importerade porslinshoar. Det här var innan de fanns att köpa på Ikea. Den här mannen höll till i en lokal på Åsögatan. Det var lite komiskt för han sade att han möjligen kunde ordna fram en porslinsho och sedan visade det sig att han hade 100-tals, säger Annika och skrattar.
Hon flyttade till Stockholm från Malmberget direkt efter gymnasiet, 1983. Hon visste redan då vad hon ville bli och vad hon behövde utbilda sig till. I Stockholm väntade två år på Berghs scool of communication och två år på Beckmans scool of design.
Runtom i huset finns i dag bevis på Annikas kreativitet. I vardagsrummet står ett av hennes mosaikbord framför den stora chesterfieldsoffan. I slutet av vintern ställdes Annikas mosaikbord ut i en utställning på Rosendals trädgård.
Vardagsrummet är stort och ljust tack vare att man slagit ut en vägg. Inga gardiner hänger i fönstren, men en stor rosa flamingo från Cocktail har fått ta plats på fönsterbrädan.
- Jag gav den i födelsedagspresent till min man en gång. Den är en rolig färgklick härinne.
Chesterfieldsoffan är en gammal trotjänare som hängt med sedan Annika och Ulf flyttade in i sin första gemensamma lägenhet. Annika berättar hur de rullade hem soffan längs gatorna efter köpet. Just soffan har fått mycket uppmärksamhet när familjen Huett/Nilsson har varit med i tidigare hemma-hos-reportage.
- Jag sade i något reportage att jag var trött på den. Då kom det massor av brev till redaktionen från folk som skrev att de ville ha den, skrattar Annika.
Hon har svårt att sätta ord på sin annorlunda inredningsstil, men tycker att färgerna betyder mycket. Den som har sett Annikas illustrationer och konstverk kan dock se en tydlig koppling - det råder ingen tvekan om att avsändaren är densamma. Det är lekfullt, roligt, personligt och vågat.
- Det är mer gammalt än nytt hemma hos oss. Fast det är ändå roligt. Barnen har bidragit med saker i inredningen och det är mycket som bara blir, säger Annika.
Hon skojar lite om att det utifrån ser ut som att det är tonåringar som bor i denna del av parhuset. På andra sidan är det riktiga vuxna som bor, med välansad gräsmatta och ordning och reda. På Huetts sida är trädgården busig. Den växer som den vill och gräset har hunnit bli riktigt högt. Mot garageväggen står ett bord med porslin på. Garaget fungerar ibland som Annikas verkstad och därinne finns en kär ägodel som hon fick i 40-års present - cementblandaren.
- Jag fick den när jag fyllde 40 år. Jag skulle egentligen få en symaskin men jag ville hellre ha en cementblandare. Men min mamma trodde inte på att det var jag som ville ha den, hon trodde att det var Ulf som egentligen ville ha den, skrattar Annika.