Dag har hunnit bli kväll när vi lämnar det starka solljuset bakom oss och försvinner in i Kirunavaara. Emma Eliasson sitter i framsätet tillsammans med arbetsledaren Rami Vaattovaara. Han styr den smutsiga företagsbilen med van hand längre och längre ner i gruvan. Vi bromsar för skarpa kurvor och mötande fordon och passerar dånande ventilationsanläggningar och traktorer i arbete.
Framåt lyser bilens strålkastare upp de mörka gruvväggarna, i backspegeln är det oftast svart. Efter tio minuter vänder sig Emma om.
– Vi är framme nu, säger hon och justerar hakremmen i den blåa hjälmen.
Vi svänger bort från snedbanan fram till arbetskuren på nivå 740. Här samlas de, alla nio i skiftlaget som den här veckan jobbar från 17.30 till 02.00.
På den lilla byggnadens yttertak har någon hängt upp hockeyflaggor. Både Luleå Hockeys rödvita och Skellefteå AIK:s svartgula färger finns representerade. Sida vid sida.
– Det här är mitt andra hem under somrarna, säger Emma när vi kliver in genom dörren.
Emma Eliasson är född i Karesuando men kom till Kiruna som sexåring. Hon växte upp på Hjalmar Lundbohmsvägen och kom i kontakt med ishockeyn som sexåring. Från början var de sex tjejer i samma ålder som lärde sig hantera klubba och puck i Matojärvi islada. de andra droppade av, en efter en, så när det var dags att kliva upp på juniornivå var det bara Emma som var kvar. Hon lämnade senare Kiruna IF för Modo och har de senaste säsongerna spelat med Brynäs i Riksserien, den högsta serien inom damhockeyn. Framgångarna kom snabbt för den talangfulla backen. Redan som 15-åring spelade hon sitt första VM. Det skulle bli ytterligare fem VM-turneringar och tre OS innan Emma tidigare i år tackade för sig och lämnade Damkronorna.
En tioårig landslagskarriär var över.
Emma var less och beskriver Damkronornas landslagsläger som en outhärdlig pina där hon de senaste gångerna räknat dagarna till hon fått åka hem igen.
– Det är alltid samma ställen och samma lag och jag känner att det inte är så utvecklande för mig längre. Jag står och stampar på samma plats och kommer inte vidare.
Inte ens de stora turneringarna som OS och VM lockar henne längre.
– Visst hade det kanske varit kul med ett VM på hemmaplan men jag är så less att jag inte orkar tänka på det. Jag har ingen motivation alls just nu.
Under OS-åren är Damkronorna i fokus och intresset är stort men de övriga tre åren sliter spelarna i skymundan.
– Efter varje stor turnering så är damhockeyn i framkant men sedan glöms den bort. Det pratas om nya satsningar men det händer som ingenting, och jag orkar då inte vänta på en förändring. När det gäller utvecklingen inom damhockeyn så går den framåt med myrsteg, säger hon.
Att Emma sagt adjö till landslaget innebär inte att hon kommer sluta med hockeyn. Hon har ett alldeles färskt treårskontrakt med Piteålaget Munksund/Skuthamn och kommer under kommande säsong att kämpa för nya segrar i Riksserien. Precis som hon alltid gjort. OS-silvret från Turin 2006 är det största i hennes hockeykarriär. Det var hennes första OS och Emma var bara 16 år. Det är den OS-turnering hon minns minst från.
– Då förstod jag definitivt inte vad jag var med om, det är knappt jag gör det nu heller.
Under OS i Sotji i februari i år förlorade Damkronorna bronsmatchen mot Schweiz med 3-4 och det är någonting som fortfarande svider.
– Det är väl egentligen först nu som jag har börjat kunna se på den som en ganska bra turnering, för min egen del och med tanke på att vi faktiskt slog Finland i kvartsfinalen. Vi hade inte vunnit mot dem i ett mästerskap på sju år.
Beslutet att lämna landslaget har inte påverkat Emmas träningsmängd och skiftarbetet passar Emma perfekt. Med ledigveckor och kvällsarbete hinner hon köra två pass per dag med löpning och styrketräning. Även denna sommar spelar hon fotboll med Kiruna FF i division I. Det som från början bara var tänkt som ett komplement till sommarträningen har förvandlats till en seriösare satsning. Till skillnad mot hockeyn så vet hon vad hon behöver träna på som fotbollsspelare.
Det var efter OS i Vancouver 2010 som Emma sökte sommarjobb som laddare på LKAB. Det här är femte sommaren som hon jobbar med samma skiftlag. Hon trivs med jobbet och hon trivs med kollegorna, annars hade hon aldrig återvänt varje sommar.
De första skiften i järnmalmsgruvan var spännande men också jobbiga. Så jobbiga att Emma den första tiden hade svårt att sova på nätterna. Hon fick gå flera internutbildningar för att lära sig yrket.
– Det var så sjukt mycket nytt att ta in och jag var nästan lite chockad över hur stort ansvar jag som 20-åring fick ta när det gäller att köra lastbil och använda sprängämnen, säger Emma.
Det finns två olika typer av laddare i Kirunagruvan. Emma är tunnelladdare som laddar horisontellt i orten och sedan finns det även rasladdare som laddar uppåt för att skjuta ner den så kallade hängväggen.
I arbetskuren på nivå 740 får skiftlaget besked om vad som gjorts under dagen och var de ska ladda under kvällen. Laddarna jobbar alltid två och två och Emma jobbar det här skiftet tillsammans med sin kusin Mikael Johansson Närvä. De sätter sig i lastbillen och åker ytterligare 150 meter neråt i gruvan. När de kommer fram till orten som ska skjutas på natten stannar Emma lastbilen och kopplar strömmen lastbilen som driver alla aggregat som används. Emma backar in lastbilen mot orten. Här väntar 63 hål på att fyllas med Nonel, en rördetonator, och det krämiga sprängmedlet som sprutas in med slang.
Det är mörkt, det droppar från taket men ventilationssystemet dånar inte lika högt här.
– Det händer att man står och jobbar med vatten upp till knäna och det känns i kroppen om det varit mycket jobb under skiftet, berättar Emma med hög röst medan hon för in en ny rördetonator i berget.
När alla 63 hålen är laddade kopplas de ihop med pentyl och kopplas samman med en nästa ort. Klockan 01.30 varje natt skakar marken under Kiruna när all sprängning genomförs.
Trots sina fem somrar som laddare så känner Emma att hon har mer att lära sig.
– Det är ju rätt trångt i gruvan så man lär sig hela tiden hur man ska köra lastbilen och att hålla koll på var man har däcken.
– Nej det tycker jag inte. Vi tar aldrig några risker när vi jobbar. I går till exempel var det smällberg på ett ställe där vi skulle jobba, det innebär att det är så hårt tryck i berget att det kan flyga ut sten. Vi tog inga chanser utan åkte därifrån direkt.
Tidigare i sommar började en lastbil brinna i gruvan och flera det har satt sina spår hos Emma.
– Jag har nog inte riktigt förstått hur allvarligt det är med brand i gruvan och hur snabbt det kan gå. Man blir medveten om riskerna när sånt händer, säger Emma.
När skiftet är slut klockan 02.00 åker Emma upp från gruvan för att byta om i manskapshus A. Kontrasten kan även under natten vara stor mellan mörkret i gruvan och midnattssolens starka sken. Emma kliver vanligtvis upp vid niotiden dagen efter ett kvällsskift. Sedan bär det av till Matojärvi IP för ett löppass och senare under dagen ett styrkepass i gymmet. Strax innan 17.30 åker Emma ner i gruvan igen för att driva orterna längre in i malmkroppen.
– Jag tycker om att bli svettig när jag arbetar och det blir man som tunnelladdare, säger hon.