Egentligen var Maria Falck ingen hästtjej. Hon växte upp i Jokkmokk och hade en kompis som red, mer var det inte. När Maria gick i sexan fick pappa Albert jobb i Hallstahammar och familjen skulle flytta. För en tonåring var det inte bara muntert. Men pappa Albert agerade. Han hittade en ridskola och nu skulle Maria få börja rida.
– Själv var jag skeptisk, men pappa var så glad och nöjd att han hittat den där ridskolan och jag ville inte göra honom ledsen så jag började.
Och på den vägen blev det.
Familjen flyttade tillbaka till Norrbotten och Malmberget, nu med en hästbiten dotter.
– Det fanns timmerhästar, men folk fattade inte varför man skulle sitta på dem. Ridning var ingen sport då. Men i slutet av 1960-talet började det komma ridklubbar på flera ställen i Norrbotten. I Gällivare och Kiruna kom de nog ungefär samtidigt, i Luleå hade de haft klubb ett tag. På den tiden lånade armén ut ackordshästar till ridskolorna som ridskolehästar.
När Maria gick ut gymnasiet utbildade hon sig till ridlärare på Strömsholm, efteråt praktiserade hon hos Lasse Parmler på Clarebergs ridklubb i Göteborg. Då fanns det just inga ryttare i Sverige som tävlade på internationell nivå.
– Roland Nilsson drev ridskolan Rocklunda i Västerås och han arrangerade en internationell tävling i Sverige. Han hade kontakt med dåtidens stora ryttarstjärnor som Harvey Smith och David Broome och de deltog.
När Maria arbetade för Parmler på Clarebergs ridklubb arrangerade han en liknande tävling i Scandinavium i Göteborg.
– Pehr G Gyllenhammar, dåvarande vd:n för Volvo, hade på den tiden en dotter som red på Clarebergs ridklubb och Volvo gick tidigt in som sponsor. Det blev en jättesuccé som sen bara har fortsatt. Nu är tävlingarna där en av de högst rankade internationella tävlingarna i världen.
Första åren stod Clareberg ridklubb som arrangör, först i nästa steg kom ridsportförbundet in.
– Det är en enorm skillnad på dagens tävlingar och på de första. På den tiden var de internationlla ryttarna bondpojkar och uppfödarsöner som kunde komma direkt från puben och upp i sadeln. Det var inga prispengar då heller. Nu är ryttarna elitidrottsmän och hästpriserna ligger på helt sjuka miljontals kronor. Det är helt enormt vilken utveckling som ridsporten gjort de senaste 40 åren.
Maria klarade två vintrar i Göteborg, sedan vändes blicken norrut.
– Jag flyttade till Kiruna och jobbade på ridklubben där, efter det jobbade jag som ridskolechef i Umeå.
Maria jobbade sedan som ridskole-chef i Boden innan hon flyttade tillbaka till Jokkmokk. Då hade hon en liten son, Andreas, och var trött på allt kvälls- och helgjobb. Hon utbildade sig till barnskötare och jobbade i förskolan. Nu jobbar hon sedan många år natt inom äldrevården i Jokkmokk.
Det var ett bra tag sedan hon arbetade som ridlärare, men en del av hästengagemanget har hon kvar – det att jobba som funktionär på Göteborg horse show. I veckan begav hon sig ner för 36:e året av de 40 som arrangemanget funnits.
– Redan för tio år sedan började jag tveka på om jag ids åka ner igen. Det är ju ganska dyrt. Men i oktober kommer en förfrågan och då tänker jag alltid att jag ju kan tacka ja och ångra mig om jag känner så. Men det gör jag ju inte, jag åker. Det är ju så kul att träffa kompisarna och en del ryttare som varit med länge. Jag har bestämt att hålla ut till 2017 då det är samlat vm i Göteborg.
Maria sitter i sekretariatsgruppen på tävlingarna.
– I början 80-talet började vi använda datorer för tidtagning, men den krånglade hela tiden. Då var min uppgift att sitta i domartornet och ta manuell tid, när datorn slocknade så behövdes det. Nu sitter jag med en telefon och är länken mellan insläpp och domare, lite av spindeln i nätet.
Maria och cirka 300 andra funktionärer jobbar ideellt men får mat och funktionärskläder.
– Vi ideella lägger ju ner hur många timmar som helst. Men det är väldigt roligt.