Rädsla är en urkraft för att hjälpa oss att överleva, men rädsla kan också helt i onödan hindra oss från att ta steg i livet som är bra för vår personliga utveckling. Det är inte särskilt nutidsanpassat att bli skräckslagen inför exempelvis ett publikt framträdande, men det är otroligt naturligt. Hur smart överlevnadsmässigt hade det varit att på de sabeltandade tigrarnas tid ställa sig ensam ute på en äng och börja hålla tal och påkalla hela omgivningens uppmärksamhet? Ja, inte speciellt klyftigt. Men mekanism-
en att bli rädd sitter djupt rotad.
– Du är ju inte rädd för någonting, säger vännen Malin när jag börjar prata om rädsla och så radar hon upp en hel rad med scenarion där jag minsann inte är ett dugg rädd.
Hon har rätt.
Jag är inte rädd i de scenarion som hon påtalar, och varför? Jo, antingen har jag tränat mig så mycket på just de här situationerna att jag inte är rädd eller så är jag visst rädd men gör det ändå, helt enkelt för att vi ibland måste göra saker som vi är rädda för.
– Jag är rädd för andra saker, svarar jag.
Jag är jätterädd för en massa saker. Jag är rädd för att mista dem jag håller kär och därmed rädd för allt som kan inträffa som gör att de försvinner och jag är synnerligen rädd för faror som min hjärna spelar mig spratt om och då är jag inte ett dugg rationell.
– Det är någon i hallen, viskar jag till vännen och kollegan Lotta när vi sitter vid fikabordet och jag flera gånger har hört ett par läderskor knarra.
– Är det? HALLÅ ... näe, det är ingen där, säger hon.
En stund senare knarrar det jättehögt. Jag flyger upp ur min stol, rusar runt bordet och ställer mig bakom Lotta.
– Det är någon i hallen, väser jag.
– Det är ingen i hallen, säger Lotta.
Det finns ingen i hallen och det visar sig att det är Lottas skor som knarrat och ingen hemlig fara ute i hallen. Lotta tittar på mig och drar en hel rad med exempel på saker som jag inte är rädd för, men som hon tycker att jag borde vara rädd för.
– Men du är rädd för ett par knarrande skor, avslutar hon.
Rädsla har så många olika ansikten.
Rädsla som inte är anpassad till verkligheten gör vi klokt i att bearbeta och hitta strategier att hantera.
Det kan vara farligt att jogga en mörk kväll, men det är inte alltid farligt. Jag tycker att det är otrevligt att springa ensam i mörker. Så vad gör jag? Låter rädslan vinna och gömmer mig under en filt i soffan? Nej, jag tar med min lilla minihund BobboJulia och vips är jag inte rädd. Smart? Ja, oftast. Så länge jag inte blir överfallen är det lysande då minihunden gör att jag vågar.
Rädsla ska inte hindra oss i onödan. Det är självklart, men nog gör den det ibland och jag vill att vi slutar låta den göra det.
Förra året skrev jag efter många om och men ett mejl till ett bokförlag och frågade om de tar emot diktmanus. Svaret jag fick var ja, skicka hit dikterna. Jag meddelade att de kommer på fredag. På torsdagen skickade jag ett mejl med budskapet ”det kommer inga dikter i morgon”.
– Varför? ropade mina vänner i kör.
– Jag vågar inte, svarade jag.
En helt omotiverad rädsla. Vad är grejen? Varför skickar jag inte bara dikterna till ett bokförlag?
Jag vet att du också ibland låter dig hindras av rädsla helt i onödan, så jag tycker att vi här och nu gör en deal.
I år, 2014, gör du någonting som du vill men inte vågat och jag skickar in mina dikter till ett förlag, fast jag inte vågar.