November. Mörka kvällar och is på fjärdarna. Plötsligt sjunker tempot från höstens jakter. Det är som om hela kroppen stannar upp och rasslar till som en växellåda som söker nytt grepp för kuggarna. Jag plockar ner böcker från bokhyllorna och ser på film. Moltas märker skillnaden och propsar på att få sova i knäet en stund då och då. Eftersom han är en bortskämd vorsteh får han oftast som han vill. Förresten har han nog förtjänat det i kalla vatten och stora skogar under en intensiv höst. Även en hårding kan må gott av små stunder som mjukis. Snart nog går vi igång igen, men då blir det på en helt annan växel. Vinterjaktens tempo är väsensskilt från höstens. I september tidiga morgnar, inflygande duvor och sträckande änder. Svåra apporter. Ripsök i hög fart. Snabba flog, en och annan eftergång och då och då improviserad hunddressyr. Sedan hem för att växla till nästa aktivitet. I december sen gryning. Långa, långsamma dagar på skidor i djup lössnö. Stillsamt betande tjädertuppar i tillsynes livlösa frusna skogar. Höstjakt och vinterjakt är nästan som två helt olika sysselsättningar. För min del kompletterar de båda varandra på ett bra sätt. Det är ändå när skidorna kommer fram som kroppen får sina riktigt ordentliga genomkörare. För Moltas del blir nerväxlingen större och lite mera ofrivillig. På vinterns tjäderjakter får han nämligen inte följa med. Dels för att han inte kan hjälpa till, dels för att det är alldeles för tufft med kyla och djupsnö. Jag räknar inte med att han ska förstå. Men han får en tröstresa till Skånes fasaner senare i vinter och det får faktiskt duga. Kanske blir det lite ripjakt i mars. Därefter får han bekanta sig med dragselen och släpa runt husse på löparskidorna. Riktigt hundgöra. Det är inte värst synd om honom. Själv ser jag fram mot de lugna kalla vinterdagarna och inte minst mot den ojämförliga känslan av att vara bottenlöst hungrig efter en lång dag på skidor. Vinterns lågväxel är annorlunda, men helt rätt där och då.
