Torneälven är hård på båtpropellrar. Det är en av läxorna jag lärt mig i spåren av vårens stugköp. Men jag hittar väl strömfåran till slut. I övrigt lever stugan upp till förväntningarna. En egen bas långt från närmsta väg, utrustad för jakt, fiske och strängt taget för civilisationens undergång. Som en stuga ska vara. Min plan för att lära känna markerna är att börja jaga och fiska i utkanten av min räckvidd. Det får inte hända att en massa ställen börjar kännas "för långt borta". Så här långt fungerar det bra. Det är förvisso inget stort fågelår längst i norr. Förra veckan vandrade jag och Moltas runt de närmaste lågfjällen och vi fick verkligen jobba för de fyra ripor vi fick. Men ovanför tallskogen och uppe i björkskogsslänterna hittade vi bäckdrog, enbuskar och småmyrar som vi redan längtar tillbaka till. Allt är förstås inte en dans på tallbarr. Mellan varven har jag lyft lite plintar och fixat lite här och lite där. Jobbliknande aktiviteter. Men det måste finnas en avgörande psykologisk skillnad mellan en jaktstuga och ett hus. Sådant som är dödligt tråkigt hemma är roligt där. Jag anar att han som myntade uttrycket att en mans hem är hans borg aldrig hade haft någon stuga. Då och då måste vi hämta ved eller fånga en harr till hushållet. Att vara ledig i stugan är inte att vara sysslolös. Men man somnar trött och nöjd. Något är definitivt rätt med detta sätt att leva. Värme från eld. Mat man fångat själv. Att låta känslan i kroppen avgöra om det ska bli en sen eller tidig kväll eller morgon. Att ha tid att verkligen lyssna på sitt sällskap. Att vila blicken vid horisonten och veta att om andan faller på så går jag dit. Att tänka efter före, eftersom jag måste lösa problemet själv om jag bryter benet i något stenskravel. Underbart! Förklaringen till min förtjusning är nog mycket enkel. Kanske kan jag rentav få någon djurrättsaktivist att engagera sig för att jag ska få vara mera där uppe. Precis som en mink i bur måste jag nämligen få bete mig naturligt ibland.
