Krönika: Vi minns en verkligt bra (amerikansk) journalist

Carl XIV Gustaf, kung. Willie Nelson, countrysångare el extraordinaire och en fridsamt spliff-puffande marijuanabrukare. Maria D, medmänniska, en bästa vän. Det är väl bara den sistnämnda som ser den här hälsningen, misstänker jag på rätt goda grunder, så hon får väl ta emot den för Calle sextons och Lone Star Willies räkning också. STORT GRATTIS och i kväll kommer vi (dock inte Willie och Calle) och sjunger för dej, vid en lämpligen lokaliserad eld på Kosovo! I förbifarten bara ett gott råd och en uppmaning också: passerar ni genom Åhléns varuhus i Luleå bärande på plastkassar - se då för all del till att ni har reservkassar i beredskap. Om någon kasse skulle råka gå sönder. Det hände mig häromdagen, när jag likt en gårdfarihandlare kom släpande på fem plastkassar och så gick två av dem sönder. Det trodde jag skulle gå att lösa hur lätt som helst. Bara att gå till en kassa och köpa några kassar. Men nähej ni - inte det - så lätt var inte det inte! - Har ni handlat innehållet i kassarna som gick sönder här? undrade en expedit som kanske hade fyllt tolv men absolut inte så väldigt mycket mera. Det hade jag inte. - Då kan jag tyvärr inte sälja några kassar till er, slutmeddelade kassörskan mig. Jag trodde jag hörde fel. Vill inte butikskedjan i fråga ha den reklam som det innebär att en person (om än inte kund; inte vid just det tillfället, men vid tusentals andra) bär omkring på en kasse med deras namn? Jag meddelade att det här var den sämsta förklaring, av minst serviceinriktad modell, som jag någonsin hört och gick tillbaka till mina delvis trasiga och delvis hela kassar igen. Undrande hur jag nu skulle tackla problemet. Jag räddades av en man med barnvagn, som alltför vänligt skänkte mig en kasse av största modellen alldeles gratis. Något betydligt roligare har det varit att bläddra, bildbeundra och läsa sig igenom texten och de många fina illustrationerna i boken Omslagspojken av Nils Forsgren (Nifo förlag). Där handlar det om David Ljungdahl och kolleger till honom, som för cirka 100 år sedan gjorde de färgstarka och slagkraftiga omslagen och illustrationerna till B. Wahlströms ungdomsböcker och mängder med andra böcker av främst äventyrskaraktär också. I Forsgrens bok introduceras vi eftertryckligen i en värld befolkad av Hjortfot, De tre musketörerna, Kolonisterna vid Ohiofloden, Buffalo Bill, Biggles, Sherlock Holmes och väldigt många andra hjältar. Författarna till dessa böcker hette sånt som G.A. Henty, Gustaf Bolinder, H. Rider Haggard, kapten W.E. Johns, Frederick Marryat och A. Conan Doyle. Har man den allra minsta feeling kvar för ungdomsårens matinéläsningsstunder eller helt enkelt tycker om att frossa ohämmat i nostalgiska utbrott - This Is the Book! Nils Forsgren har gått grundligt till väga och ådagalägger en imponerande forskarnit. Men Omslagspojken är inte det minsta akademiskt skriven, utan vecklar ut sig som en av de gamla äventyrsrafflande böcker den handlar om. Det är helt enkelt rena rama läsfesten detta. Männen - och i en del fall kvinnorna - bakom böckerna och bokserierna presenteras. Allehanda kuriosa och intressanta detaljer vimlar det också av. Och vilken enormt vacker och stilfull bok det handlar om, med omslagen reproducerade så omsorgsfullt som man bara kan begära. Nils Forsgren är värd all heder och alla berömmande ord för sitt praktverk. Som finns till försäljning via e-postadressen <A href="mailto:forsgrennils@hotmail.com">forsgrennils@hotmail.com</A> Sedan har ni många lyckliga lässtunder framför er. Garanterat! En natt i förra veckan satt jag och bläddrade i en bunt med dagstidningar och när det blev dags för tvånyheterna nämndes det i slutet av sändningen att den amerikanske författaren och journalisten David Halberstam hade omkommit i en bilolycka, utanför New York. I en ålder av 74 år. Då gick jag till en av bokhyllorna och tog fram några av de böcker av Halberstams böcker som jag hade där. Enligt min mening var han en av de allra bästa amerikanska journalisterna någonsin. Helt konkurrenslöst. Det var dystert att drabbas av underrättelsen om hans död. Efter avslutade studier vid Harvard tog han anställning som reporter vid den minsta dagstidningen i Mississippi. Det här var i slutet av 50-talet och Halberstam fick skriva om medborgarrättsrörelsen, träffa Martin Luther King och täcka Ku Klux bombningar av kyrkor och mycket annat. Från 1961 och några år framåt var han utrikeskorrespondent för New York Times. Han fick det respektingivande Pulitzer-priset för sin rapportering från kriget i Vietnam. Halberstam var en av de reportrar som skrev som det verkligen var från det kriget, och struntade totalt i att vara en av militärledningens fogliga megafoner. Hans krigsreportage är fortfarande sanslöst bra. Men han skrev också epokbildande böcker som The Best and the Brightest, som handlade om det turbulenta amerikanska 60-talet; The Powers That Be, där ett antal betydelsefulla mediekonglomerat som The New York Times, Washington Post, med flera, och dess medarbetare färgstarkt porträtterades; The Fifties, som koncenterade sig på decenniet 50-talet samt sportnostalgiska böcker som Summer of ´49 och October 1964, som med enorm känsla skildrade några legendariska baseball-matcher. En av hans "mindre" böcker hette The Amateurs och handlade om hur ett lag av amatörer vid Princeton-universitetet tränade för att bli uttagna till olympiaden 1984 - i rodd. Enligt mig hans allra bästa. Som bryr mig osannolikt lite om det mesta i sportväg David Halberstam var en av mina största journalistiska idoler. Nu är han död. Men alla böckerna finns ju kvar. Nu har katten Malin också lugnat ner sig och har återgått till normalordningen igen. Gott. Och som alltid: Äventyret fortsätter.

Krönika: Vi minns en verkligt bra (amerikansk) journalist

Vi omdisponerar tisdagskrönikan till i dag, Valborgsmässoafton, och sträcker också reglementsenligt på oss och gratulerar så mycket till en trio personer som har födelsedag i dag, skriver Rolf Nilsén i sin veckokrönika.