I morgon börjar årets vargjakt nere i Mellansverige. Förra året var det något nytt. I år har vi facit från ifjol och det är enkelt att summera vad som faktiskt hände:
Någon enstaka dags jakt. De flesta vargar såg inte någon jägare. De flesta jägare såg inte någon varg. Vargstammen minskade inte under 2010, däremot bromsades takten på dess ökning något.
Vem som helst borde kunna hålla huvudet kallt inför en sådan ickehändelse, tycker jag, oavsett syn på vargar och vargjakt. Men jag har mina tvivel.
Räkna med en del nonsens i både eter och tryck den närmsta tiden.
Desto intressantare är fjälljaktsfrågan.
Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet har återigen lyft sin gemensamma reservation mot regeringens beslut att likställa svenska och utländska småviltjägare på statens marker ovan odlingsgränsen.
De har gjort det förr, men förlorat. Nu är dock faktaunderlaget annorlunda. Regeringen vet att de fattade sitt beslut på felaktiga grunder. Oppositionen vet det också: EU har inga synpunkter på förtur för i landet boende jägare.
Samtidigt har problemen till följd av regeringens nyordning blivit allt mer påtagliga.
Landsbygdsminister Eskil Erlandsson (C) är därmed hårt pressad: För att vinna frågan måste han övertala Sverigedemokraterna att stödja en regeländring utan folkligt stöd och som fattats på felaktiga grunder. Det är ingen tacksam uppgift.
Hittills har Erlandsson valt att lägga en rökridå istället. Han talar om att lösa de problem han själv skapat genom att införa kompetenskrav för utländska jägare. Men en sådan lösning skulle kunna innebära ett brott mot just de EU-regler om indirekt diskriminering som han tidigare hållit sådan säkerhetsmarginal till.
Det här skämtet är inte roligt längre.
Gör om och gör rätt. Återställ rennäringsförordningens paragraf tre och ge i Sverige boende jägare förtur på statens marker.
Kan inte statsministern rätta in Eskil i ledet måste riksdagen ta dem båda i örat.
Det är vårvinterns stora jaktfråga. Inte jakten på 20 vargar.