För någon månad sedan pratade jag med en av mina jaktkamrater. Eller rättare sagt, jag försökte prata med honom. Det var nämligen si och så med talförmågan. Men vi kunde kommunicera via text, så till slut fick jag ta del av följande sedelärande historia:
Under kråkjaktens sista veckor hade han hittat det perfekta sättet att locka kråka. Han använde en harskrikspipa och använde stämbanden för att blåsa ett aggressivt skorrande in i pipan. Och kråkorna kom. De kom som aldrig förr och min kamrat gjorde det enda som föll sig naturligt. Han lockade mer.
Av medicinska skäl fick jag ta del av huvuddelen av historien via sms, inte via tal. Personen i fråga hade nämligen lite svårt att prata. Det oroade honom en smula.
Det hade visserligen varit värt nästan vilket pris som helst att få se kråkorna komma som de gjorde, men han hoppades ändå att återfå rösten.
Där läkarvetenskapen saknade svar kunde jag hjälpa honom. Denna typ av åkomma läker relativt fort. Men det enda som hjälper är avhållsamhet från lockjakt, eller åtminstone sådan lockjakt som kräver skorrande ur halsen - kråklock, gåslock och vissa former av rävlock.
Jag vet. Jag plågade själv vården med en envis halsåkomma från augusti till april häromåret. Halsont, rethosta, rosslande. Men det fanns inga andra tecken på att jag var sjuk. Och inga medikamenter hjälpte.
Mitt tillfrisknande under senare halvan av april, efter rävjaktens slut, väckte vissa misstankar. Men det var först då jag stod på en jaktmässa under sommaren och demonstrerade lockläten som bilden klarnade helt.
Halsont och hosta igen, nästan omedelbart! Och sedan under en veckas gåsjakt på hösten - återigen samma sak! Sjukan var inget mindre än lockjaktshals.
Förr i tiden var det själen man sålde i utbyte mot någon extraordinär färdighet. Nu verkar det vara stämbanden. Så tänk dig för, när du en gång provat alltför bra lockjakt kan det vara försent. Jag vet till exempel en kråkjägare som ställde väckarklockan så fort han kunde prata hjälpligt igen ...