Krönika: Trampa nya fotspår
Några "pojkpojkar" har jag verkligen inte velat fostra och jag får röda utslag av folk som tycker att "du vet ju hur pojkar/flickor är." För nä, det vet jag inte. Jag vet bara hur mina barn är, och de är individer med många olika egenskaper som inte låter sig beskrivas i en enda mening.
både pojkar och flickor, jag har gett dem leksaksspisar och dockor (nej, inte bara...) och grabbarna har tidigt fått lära sig att dammsugaren är en pojkleksak eftersom det är far i huset som sköter den
detaljen i vårt hem. Barnens pappa följer dem minst lika ofta som jag till dagis, skola och tandläkare. Låter jag arg? Förutom föräldrar som skickar barn som kräktes i går eller
förrgår till dagis, skola och kompisar (de ska hållas hemma MINST två kräk- och diarréfria dagar - hör ni det?) finns det nästan inget som kan få igång mig som könsrollsdiskussioner. En gång bytte vi dagis till våra barn när fröknarnas värderingar kändes som hämtade från 1800-talet. Sådant skrämmer mig. Barnen tillbringar en alltför stor del av sin vakna tid i dagis- och skolmiljö för att jag ska känna mig helt avslappnad med att låta "vem som helst" tillbringa den tiden med dem. Fröknar (och magistrar) är ju idoler för barnen, och jag vill att mina barns idoler åtminstone f-ö-r-s-ö-k-e-r tänka genus i sitt arbete, att de är personer som strävar efter lika villkor för alla och uppriktigt tycker, och i handling visar, att tjejer och killar är lika bra och förtjänar samma förmåner och krav. Låt oss alla tillsammans försöka
hjälpas åt att underlätta för våra små att utveckla sin identitet, oavsett kön - läs vad experterna ger för råd till föräldrar och förskolepersonal som vill stå emot gammalt könsrollstänkande. Ha det gott tills vi ses igen, nästa gång i vår nya, världsbästa lördagsbilaga!
Så jobbar vi med nyheter