När vi bestämde att den första jaktkrönikan skulle gå i slutet av september tänkte jag att den naturligtvis skulle handla om mina tjäderjakter med unge strävhårsvorstehn Moltas. Jag såg bara ett problem med det - risken att känsliga läsare skulle ta anstöt av att höra hur omåttligt bra det gått för oss. Men verkligheten hann ikapp ännu en gång. Det ligger inga chockerande mängder skogsfågel i frysen. Tvärtom. Fortsätter det som hittills så får jag antingen svälta i vinter eller förnedra mig till att köpa kött. Visst, jag har skjutit en tjäderhöna för hunden. Han har stått för ytterligare några, men i så tät skog att jag inte ens kommit åt att skjuta. På det stora hela har tjädrarna varit lite väl få och lite väl skygga. För hantera dem behöver hunden mera rutin och för att få den krävs mera fågel. Det är ett moment 22. I stället har den unga stående hund som så sent som i våras fått nog av allt vad apportträning hette hamnat i hetluften som apportör. En sak är säker: Jakt är roligare än träning! Där är husse och hund helt överens. Det märks också på hundens utveckling. Varenda eftermiddag på duvor eller morgon på sjöfågel har jag sett framsteg jämfört med föregående tillfälle. Först rullade han sig och åt gräs när det var tråkigt att vänta. Sedan började han sitta och vänta på fågel. Nu hukar han spänt när jag viskar åt honom. Om han inte sett något när han hör klicket från säkringen vrider han huvudet åt alla håll för att se varifrån fåglarna kommer. När jag skickade Moltas på apporter under den första duvjakten sökte han av hela fältet i slag på flera hundra meter istället för att bara springa och hämta fågeln. Nu går han ur gömslet i den riktning jag pekar och hämtar snabbt in fåglar han inte sett falla. Den senaste tiden har problemet varit att hålla hunden kvar i väntan på apportkommandot. Men det får man ta. För det mesta är det ändå roligt att jobba med en unghund som vill mycket. Nu står Skånes fasaner på tur. Och tids nog kommer den, krönikan om våra tjäderjakter!
