På söndag morgon klockan åtta får jag ett mejl från en okänd man. Han tycker inte att det ska byggas en moské i Luleå. Mejlet avslutas: "Vidriga människa."
På tisdag eftermiddag möter jag en kvinna på Storgatan i Luleå. Hon säger att mina krönikor sätter sig i hennes hjärta. Vi kramas innan vi skiljs åt.
Jag försöker balansera det ansiktslösa näthatet med den rakblickade uppskattningen. Det har jag gjort ända sedan jag började skriva i Aftonbladet 1999.
Det har blivit värre med tiden. Kontaktvägarna till den du hatar ökar för varje år: Från handskrivna brev och hätska telefonsamtal till hotmejl och förakt i kommentarsfält och bloggar.
Att kritisera rasism, sexism och homofobi - att sätta mänskliga rättigheter främst - är uppenbarligen kontroversiellt. Näthatet är en flod av reaktionära åsikter som blir till infernaliska personangrepp.
Det går inte att komma undan, det är bara att acceptera som ett arbetsvillkor. Och att lyssna på dem som ber en att inte lyssna på näthatarna, att inte ge upp.
Ja, det är sant. Näthatet är numera en sådan realitet i det offentliga samtalet att den vanligaste uppskattande kommentaren jag får är:
- Ge inte upp!
Självklart gör jag inte det. Jag vet ju vad jag står för. Och jag vet att de godhjärtade är fler än de människofientliga. Näthatarna är egentligen inte särskilt många. De är bara särskilt högröstade och särskilt beslutsamma om att försöka skrämma till tystnad.
Att inte välja tystnaden, att tala högt och tydligt om människovärdet, är vägen till utveckling. Planerna på att bygga en moské i Luleå, som triggat näthatarna nu senast, är välgörande för vår stad. Inte bara för religionsfrihetens skull. Utan för att diskussionen om moskén tvingar fram ställningstaganden mot rasism och främlingsfientlighet.
Hetsen mot muslimer är en realitet i världen och Luleå som stad ställer inte upp på det.
Jag får ibland höra att de värderingsburna frågor jag ofta skriver om, som att bygga en moské eller vikten av en Pridefestival, inte spelar någon roll för Luleås utveckling. Att det är simpel kosmetika, till skillnad från byggen av serverhallar eller orderingången på SSAB.
Inget kan vara mer fel. Moskéer och Pridefestivaler är tydliga tecken på ett öppet och välkomnande samhällsklimat där människor får vara sig själva - alltså har chans att söka sina egna vägar och försöka uppfylla sina drömmar.
Det är tillväxt. Det är utveckling. Det kommer även att betyda att befolkningen ökar.
Luleå ska inte vara en stad där människor som bryter mot normen, hur den än ser ut, känner att de måste fly så fort de kan. I Luleå ska alla kunna känna sig respekterade och välkomna - oavsett sådant som kön, etnicitet och sexualitet.
Författaren och journalisten Johanna Koljonen, som talade på Kraftsamling i Haparanda förra veckan, liknar samhället vid en dator. Mjukvaran är kultur, normer, förväntningar och traditioner. Hårdvaran utgörs av lagar, institutioner, infrastruktur och geografi.
En dator är lika värdelös utan sin mjukvara som utan sin hårdvara. De klarar sig inte utan varandra. Det innebär att vi som lever i samhället har ett ansvar att vara med och forma det. Vilka värderingar vill vi ska ligga till grund för våra lagar? Vilken människosyn ska prägla våra institutioner?
Människovärdet måste vara fundamentet för hela samhällsbygget - vi är ju människor allihop.
Det är intressant att reaktionära näthatare å ena sidan hävdar att människorättsfrågor inte spelar någon roll för samhällets utveckling. Å andra sidan upprört och kränkt bekämpar all människorätt som inte gäller dem själva.