För några år sen fick jag en lysande idé. Jag köpte pjäxor och nya, fina, röda längdskidor åt mig och maken. Bodan var redan full av barnskidor i olika längder, men nu skulle vi bli familjen-som-åker-på-skidutflykt-med-alla-barnen. Med rosor på kinderna.Tänkte jag. Det tänkte inte maken, så sportjournalist han är. Särskilt inte efter den första turen runt Hertsöträsket då han aldrig fick på sig skidorna igen efter en fikapaus vid eldstaden. Bärandes "skidhelvetet" på axeln ångade han osande fram den sista biten till bilen. Rosor på kinderna? Javisst, men behöver jag säga att skidorna stått kvar i bodan sen dess? Den enda gången de har rört på sig igen var när vi flyttade till ett nytt hus och skidorna fick flytta in i en lika ny boda. Och så nu - då jag häromveckan tog fram såväl mina som makens skidor och ställde dem mot bodans YTTERVÄGG. Halvvägs på G, liksom, och bra för imagen."Haha, jaså, nu är det vinter när ni lutat skidorna mot bodan?" skrockade en person som känner oss. You aint seen nothing yet, säger jag för någonstans djupt inom mig tror jag ändå att vi faktiskt är den där familjen-som-åker-på-skidutflykt-med-alla-barnen. Herregud, jag är ju uppvuxen med skidspår direkt från gården, alpelsinkladdiga fingrar och skidor som går i kors så man ramlar. Och makens morfar har faktiskt ett helt prisskåp fullt av skidvinstpokaler. Ett helt skåp!Hur det är med familjen Sundqvists skidpokaler vet jag inte, men där är det i alla fall betydligt mer verkstad än snack. De är den där familjen som redan kommer hem från dagens joggingtur när du själv kliver upp och öppnar persiennen. De är den där familjen som packar ned sin nyfödda i pulkan bakom sig medan du själv funderar på hur sjutton du ens ska hinna duscha innan dan är slut. De är familjen som åker skidor hela vägen hemifrån då barnen ska ha med sig skidorna till skolan när du själv med nöd och näppe knyter ihop skidsetet med överblivet presentsnöre innan du kastar in "paketet" i bilen för avfärd mot skolan.Klart Therése och Robert är rätt personer att bjuda på lite tips inför sportlovet! Det jag är mest avundsjuk på är deras traditionella släktträff med våfflor och skidåkning, med farbror Börje och halstrad fisk och pulka med tjocka släkten. Det min nioåring är mest avundsjuk på är deras regelbundna badhusutflykter. Och kojan såklart.Nu: skidspåret! Jag lovar att rapportera från äventyret när vi ses igen om två veckor.
